Tag Archives: vackert

Månen

Lång dag i månens tecken. 

Tidigt som fasen i morse var jag uppe för att kolla på den sk blodmånen och ikväll fotograferade jag den igen, nu som sk supermåne. 

Tekniken begränsades till min Nikon D90, inget stativ (lite knas eftersom det behövdes 2 sekunder för att fånga blodmånen, därav väldigt oskarpt förstås) och ett ynka teleobjektiv.

Hur som helst var det en häftig upplevelse att se den röda månen. Jag har ett tidigt, svagt minne av förra gången jag såg detta, och efter lite efterforskningar på NASAs hemsida kom jag fram till att det förmodligen var i oktober 1986. Jag var 5,5 år och har ett fotografiskt minne av att se den röda månen ovanför taknocken till mitt hus, ståendes på gräsmattan. 

Det här är de bästa bilderna jag kunde ta under förutsättningarna – blodmånen ca 04:49 i morse, och supermånen ca 21:05 ikväll. 

  

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , | Leave a comment

1949

Hösten 1949. Min oerhört vackra mormor och morfar på en arrangerad konsthistorisk bussresa genom efterkrigstidens Europa. Blir helt mållös av hur vackert och fantastiskt det här är på alla sätt jag över huvud taget kan tänka mig.

  
Mormor i en salarna i Hôtel Rohan mitt emot Palace Soubise i Le Marais – kanske en av de finaste bilderna jag någonsin sett.

  
Mormor och morfar uppe på Triumfbågen i Paris.

  
Mormor framför den under andra världskriget bombade katedralen i Amiens.
Åh. Bara åh. 

Posted in Livet | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

”Sorg är ingenting annat än hemlös kärlek”

Så inleddes ceremonin. 

Jag väntar på ett tåg på Knutpunkten i Helsingborg efter en känslomässigt fulländad dag, för att uttrycka sig så. Jag har varit på den vackraste begravningen någonsin, och en av de mest hjärtskärande. Jag har genom minnen återbesökt stora delar av Gisela då hon var 0-14 år, allt genom att träffa, prata med, se bilder på, skratta och gråta tillsammans med människorna som var en stor del av barnet Giselas liv. Och en av de människorna fattades, så otroligt mycket – för det var henne vi alla samlades för att minnas. Det var henne vi idag begravt. 

  
Jag är otroligt ledsen. Jag är också otroligt glad, för det jag hade, minnena vi tillsammans fortfarande kan dela, dagen som blev så vacker, och för att jag (helt för egen självisk del) fått och kunnat hänge mig åt att få känna, verkligen känna. 

Det är så otroligt svårt att behöva gå fram till en kista där det ligger en person som för bara tre veckor sedan var en levande och underbart sprudlande, varm person. Det är så svårt att behöva tvinga sig att lägga ner rosorna, fuktade av tårar, som ett sista farväl. Ett absolut, sista farväl. 

  
Det är också en fantastisk känsla att känna samhörighet med människor man inte träffat sedan tonåren, människor vars band till en själv är starka nog att hålla över tid utan att brytas eller naggas. Band som snarare blivit starkare efter denna dag. 

  
Tack familjen H – Anton, John, Anna, Gregor – inte bara för en viktig och betydelsefull dag. Tack också för allt fint vi gjorde tillsammans som barn. 

Tack. 

Och tack, käraste Lena. Sov gott. 

Posted in Livet | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

En 22 km vandring på 6,5 timmar

Här om dagen tog jag och Martin tåget till Landskrona, en station som egentligen borde heta ”Strax utanför Landskrona” och därifrån gick vi in till Citadellet inne i stan. Där förbi går Skåneleden och vi påbörjade delleden mellan Landskrona och Rydebäck. 

Solen gassade och jag hade smörjt in tatueringarna med spf 50 men, visade det sig senare, helt missat nacken och axlarna. Vi gick från stan norrut längs med havet och förbi fina kolonistugor, ett bröllopspar på stranden och badande barn. 

   
   
Under den flera timmar långa vandringen stannade vi till ibland om vi såg något spännande eller för att dricka vatten i värmen.  Efter ett tag hittade jag ett femklöver. Senare även fyra-fem fyrklöver. På stranden precis innan Borstahusen såg jag något stort som låg i sanden. Det var en tumlare! En val! Den var ganska illa åtgången av olika djur men superhäftig att få se. Vi hade aldrig sett en tumlare i verkligheten såhär innan. 

   
    
   
Kanske dagens häftigaste grej. 

Vidare norrut och det började bli rejält backigt, något man kanske inte tror om Skåne. Men i Glumslövs naturreservat är stupen närapå vertikala ner mot stranden och på sin höjd 100 meter höga. Jag fick syn på en sandödla och det var väldigt vackert överallt.  

    
    
   
I de höga sandklipporna häckade svalor som svärmade ovanför oss när vi satt och åt vår medtagna lunch på kanten av ett stup med utsikt över Ven.  

    
    
  

Vår väg gick även förbi fornminnet ”Graven vid havet”, en megalitisk gravhög som en gång var viloplats för sju personer begravda någon gång mellan år 3600-3200 före K.  
   
Längs hela kusten låg förr en mängd tegelbruk som bränt tegel av den kalkrika leran. Nu pryds en lång lång sträcka av stranden av oerhört vackra tegelstenar, kasserade för länge sedan, polerade av havet och i många fina färger.  

    
   

Och sen… En säl! Även denna död och liggandes på stranden. Vilken smått exotisk grej, ändå.  

   
Den kan inte ha varit så gammal. Jag lade mina fem- och fyrklöver över sälens ansikte som ett slags offergåva.  

    
   
En död iller eller mink, jag vet inte riktigt, fanns också på listan över saker vi såg längs den långa vägen.  

 
Vid ett ställe stannade vi för att bada och en av de hundratals gamla betongbunkrarna som står längs med kusten och vittnar om krigstider fick agera privat badpaviljong. Det var ganska härligt att bada! 

    
    
 
Den sista biten av sträckan var också den deppigaste. Inte för att vi var trötta utan för att det nu känns som en officiell sanning att påstå att Rydebäck förmodligen är den mest deprimerande platsen i landet. Tänk halvbebott, smärtsamt nybyggt gated community med starkt moderat- och SD-fäste och en stämning av spökstad med en fullständigt tom tågstation byggd för hundratals människor. Usch. 

Bjuder på den här istället, tagen på vägen in mot ovanstående vidrighet:

  
Lite bränd dagen efteråt… Mest på vänster sida där solen legat på som mest. 

   

En mycket bra dag!  

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

En oas

Som vanligt tar jag tag i balkongen lite för sent för att själv odla upp växter från grunden. Jag är inte bra på det här med att planera oh komma ihåg att det där fröet ska sättas i april inomhus och den där plantan i maj. 

Hur som. Nu har jag börjat. Med köpta, redan förodlade plantor. Jag gillar grönt. Jag behöver inte ha blommor. Jag gillar saker sol klättrar. Jag gillar saker som växer fort. 

Jag tycker om de olika sorterna av det som kallas ogräs och som verkar sprida sig till min balkong på våning 7 lite hur som helst. De dyker upp, jag låter dem stanna. Jag har svårt för att ta bort saker som lever. Det är lite jobbigt, tycker jag, att till och med ta bort ”tjuvskott” på tomatplantor för att tomaten ska växa bättre.

Min balkong är blåsig. Stormig ibland. På sommaren är det sol från 13:30-tiden tills solen går ner. När det är varmt och soligt förvandlas balkongen till Saharaöknen. När det regnar svämmar allt över. 

Allt kan inte växa här. Allt klarar inte blandningen av öken och monsun. 

Katterna älskar min balkong. De har förmodligen Malmös bästa utsikt. Fiskmåsshowen pågår 24/7. Mycket att titta på. 

Nu har jag planterat detta:

Murgröna, ormbunke, luktärt, taklökar (jag älskar taklökar), kattgräs, tomat, blomkål (världens sötast minsta blomkål växer där!), humle, kärleksört, björnbär och alla olika fina ogrässorter. 

Väx fort, humle! Gör allting grönt.

PS. Kan du se Xilo?

  

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , | Leave a comment

Memento mori

Apropå döden. Ja. Döden, minnet, sorg och de spår människor lämnat, eller inte lämnat, efter sig.

Det här är en sorgebrosch från sent 1800-tal eller väldigt tidigt 1900-tal. Jag vet inte vem mannen är, men han finns här hemma hos mig. Han verkar ha varit i det militära. Porträttet är sprucket av tidens tand och nålen på baksidan har fallit bort. För 20 riksdaler kom minnet av sorgen efter denna okända man i min ägo.

(null)

När en person i ens närhet gick bort lät man under denna tid tillverka broscher som den här, om man hade råd alltså, med ett fotografi av den avlidne. Som minne, att bära under sorgeperioden. Till det bar man svart. Lite som en berlock är dessa smycken, men mer synlig är personen på bilden.

Innan fotografiet var uppfunnet eller tillgängligt för allmänheten var det vanligt att man istället tillverkade just berlocker med glaslock som håller alldeles fantastiskt flätade lockar av hår från den som gått bort. (Ta en titt på dessa helt fantasiska exempel.)

Ibland hade familjer inte haft råd att gå till porträttfotografen under personens livstid, eller också var den avlidne så ung att ett fotografbesök inte hade hunnits med. Då var det vanligt att låta arrangera den döde i dess vackraste kläder och helt enkelt ta porträttet efter döden [post mortem]. Post mortem-fotografi är något jag är väldigt fascinerad av. Dels är det ofta vackra bilder rent estetiskt, och dels visar de hur man hade en helt annan inställning till döden och till döda kroppar då än vad vi har nu. Nu är döden en industri – vi behöver inte riktigt bekanta oss med döden efter att en person gått bort. Det finns mängder av yrkeskategorier som tar hand om allt sådant åt oss.

Tyvärr har jag ännu inte haft turen att komma över ett post mortem-fotografi men det fortsätter att vara en liten dröm jag har.

Men det handlar också om att vi idag har andra sätt att minnas. Ett fotografi är inte unikt idag som det var förr. Under en hel livsstil kunde det kanske finnas ett, högst två fotografier av någon som tillhörde en lägre samhällsklass. Idag är det något helt annat, det är verkligen en fullständigt monumental skillnad.

Kanske är det också därför jag älskar dessa fotografiska föremål från 1800-talets slut och 1900-talets början. Jag tycker om dem som unika föremål, med mystiska inslag av att jag inte har en aning om vilka de är. Försvunna människor vars ansikten dyker upp på loppmarknader bredvid slumpmässiga andra föremål – skedar, ljusstakar, vantar, cd-skivor, fågelskådarböcker, tröjor… Jag omger mig med dessa för mig okända ansikten.

Här är några andra av de okända människor jag har hemma hos mig.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , | 2 Comments

Anno 1890

De viktorianska och edwardianska erorna trollbinder mig med fortsatt kraft. På en vecka har jag ödets vindar blåst mig förbi två nya plagg från sent 1800-tal och jag nog kanske har lagt lite för många slantar på att göra dem mina. Men jag rättfärdigar detta inför mig själv med att tänka en tanke som är helt sann: jag köper nästan aldrig nya och/eller dyra kläder.

Så alltså:

Från Old Touch i Stockholm: en vit underbar blus med perfekt passform.

20140704-162812-59292387.jpg

Och från Mani i Malmö: tudelad klänning i siden/linne (tror jag) med broderade spetsar, och ett foto fick jag med på köpet. Fotot föreställer kvinnan som haft klänningen, som enligt uppgift syddes upp år 1890.

20140704-162953-59393315.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , | 2 Comments