Tag Archives: Smashing Pumpkins

I believe in all the way

Wrap me in always and drag me in with maybes
Your innocence is treasure, your innocence is death, your innocence is all I have

Breathing underwater, living under glass

If you spin your love around the secrets of your dreams
You may find your love is gone and is not quite what it seemed

To appear to disappear beneath all your darkest fears

I believe in never, I believe in all the way
But belief is not to notice, belief is just some faith
And faith can’t help you to escape

And with this ring I wed thee true
And with this ring I wed thee now
And with this ring I play so dead
But no one’s asking for the truth, so let me tell you

If you spin your love around the secrets of your dreams
You may find your love is gone and is not quite what it seemed

To appear to disappear beneath all your darkest fears
To the revelations of fresh faced youth
No one will come to save you
So speak your peace in the murmurs drawn

But youth is wasted on the young

Your strength is my weakness, your weakness my hate
My love for you just can’t explain
Why we’re forever frozen, forever beautiful, forever lost inside ourselves

The night has come to hold us young

Ungefär så.

Posted in Livet | Tagged , , , | 1 Comment

You remind me of that leak in my soul

Jag är i full färd med att stålsätta mig själv inför det värsta som kan hända (det kallas katastoftänkande på fackspråk). Jag har nämligen mått lite för bra nu i några veckor, sådant brukar straffa sig. Snart är det dags igen att falla ihop i trasor.

Eller flyga. Det finns ju faktiskt en chans.

Men den chansen bedömer jag, rationellt eller irrationellt, som minimal. Därför låter jag den helt passera just nu.

”Om man alltid förväntar sig det värsta blir man aldrig besviken”. Det har alltid jämt und ständigt varit något av ett outtalat motto för mig. Snacka om GAD-klyscha (innan jag ens visste vad det var såklart).

Så nu stålsätter jag mig. Tänker att det är kört innan det ens börjat. Att det inte är någon idé. Inte med någonting. Att hopp bara är kontraproduktivt. Att det är förgäves done forgotten and through.

Men.

Eftersom jag till min essens är en trotsig person (särskilt mot mig själv) finns det ett litet litet sandkorn i mig som fortfarande hoppas. Och det sandkornet är ett hot stort nog att välta ett berg samtidigt som det är en potentiell grogrund för ett frö.

Just nu är jag i limbo mellan de båda. Spänningen är olidlig.

Posted in Livet | Tagged , , , | 5 Comments

And they all want you to change

Människor som slänger saker som går att använda är dumma i huvudet och idioter. Särskilt om det ligger ett Myrornas i samma kvarter. Det tycker jag. Så.

I mitt hus bor det många idioter. Beviset på det är det ständigt fulla soprummet som allt för oftast består av fullt användbara saker. Jag har fyndat där fler gånger än jag kan minnas, så även alldeles nyss:

Ett helt gäng med julpyntsfigurer av trä. Jag som är uppväxt med just träfigurer (googla ”Weihnacht” med ”Erzgebirge” med ”holzkunst” så får du en bild av mitt livs alla jular) behåller dem gladeligen när de nu dömts att kastas bort.

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , | 7 Comments