Tag Archives: piller

Som en lång, smal orm i halsen

I morse genomfördes min bronkoskopi med biopsi på Lungmottagningen i Lund.  

Det var värre än jag trodde kan jag säga. Det faktum att mina föräldrar hämtade mig hemma i morse, körde mig till Lund, hämtade upp mig efteråt, körde hem mig, lät mig sova medan de gick ut och handlade mat till mig och över huvud taget bara var med var en lättnad dock. 

Det blev så att jag skrev om ingreppet på engelska. Så här kommer en kort berättelse med lite trevliga bilder till. 

    

 
The bronchoscopy took 45 minutes, but I drifted in and out. I panicked twice, and a nurse had to hold me. The feeling of having a long thin moving snake from my mouth and all the way down into my lungs. That was just horrifying. 

They gave me muscle relaxers, anti anxiety stuff and something else too, in total I was given ”a horse’s dose” as they said. I remember getting glimpses of the screen where the doctor saw the inside of my throat and bronchial area, I remember seeing the biopsy needle going in and out of what I believe was a lymph node.

Temporarily without taste, I felt something in my mouth when we were done and when I spat it out it was thick blood. A lot of it. 

I was so groggy they rolled me back to the ward in a wheelchair. 

When I take a deep breath now I can feel exactly where I am sore after that needle.

My vocal cords are temporarily out of service, and so I’m still coughing up blood and stuff like that now almost 12 hours later. 

 
Around ten working days, then I’ll finally get the results. Lymphoma or Sarcoidosis.

Now I can only continue to wait.

Thank you all for the support! 

Verkligen: TACK. 

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , | 3 Comments

14 kr

Apoteket. Jag står redo att betala serotonin och diazepam.
Apotekaren: ”14 kr tack”
Jag: ”Va?”
Apotekaren förklarar att jag köpt medicin för 2148 kr sedan i februari och därför är det 14 kr kvar tills högkostnadsskyddet.
Jag, uppriktigt förvånad över summan: ”…oj”
Apotekaren: ”Ja, det är en bra dag idag! Bara 14 kr.”

IMG_6866.JPG

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , | Leave a comment

Dagarna

Xilo gör sig hemmastadd. Jag har varit sjukskriven för depression (för första gången i mitt liv). ADHD-diagnosen från i maj kom ifatt. Kärleken kom (äntligen) och försvann lika fort. Katterna räddar mig. Jag klär ut mig varje dag. Jobbar. Kaoskreativitet med gips, latex, pennor, färger. Terapi terapi terapi. Natasha har blivit mamma till en jättefin dotter. Fasar ut en medicin (Sertralin, innan 100 mg nu 50) och höjer en annan (Concerta, innan 0, 18, 27, 36, nu 54 mg). Röstade feministiskt. Gråter över fascismen. Tar en dag i taget tror jag. Är bättre på att posta bilder just nu än att skriva, men typ så.

IMG_6467.JPG

IMG_6466.JPG

IMG_6440.JPG

IMG_6442.JPG

IMG_6414.JPG

IMG_6389.JPG

IMG_6372.JPG

IMG_6347.JPG

IMG_6318.JPG

IMG_6294.JPG

IMG_6335.JPG

IMG_6440-0.JPG

IMG_6289.JPG

IMG_6293.JPG

IMG_6285.JPG

IMG_6256.JPG

IMG_6260.JPG

IMG_6254.JPG

IMG_6269.JPG

IMG_6232.JPG

IMG_6210.JPG

IMG_6242.JPG

IMG_6182.JPG

IMG_6189.JPG

IMG_6201.JPG

IMG_6187.JPG

IMG_6149.JPG

IMG_6171.JPG

IMG_6143.JPG

IMG_6154.JPG

IMG_6135.JPG

IMG_6142.JPG

IMG_6132.JPG

IMG_6122.JPG

IMG_6087.JPG

IMG_6071.JPG

IMG_6072.JPG

IMG_6086.JPG

IMG_6421.JPG

IMG_6392.JPG

IMG_6039.JPG

IMG_6030.JPG

IMG_6061.JPG

IMG_6057.JPG

IMG_6071-0.JPG

IMG_6019.JPG

IMG_6023.JPG

IMG_6072-0.JPG

IMG_6014.JPG

IMG_5996.JPG

IMG_6013.JPG

IMG_5995.JPG

IMG_6434.JPG

IMG_6340.JPG

IMG_6179.JPG

IMG_5955.JPG

IMG_5953.JPG

IMG_5980.JPG

IMG_5978.JPG

IMG_6095.JPG

IMG_6103.JPG

IMG_6113.JPG

IMG_6104.JPG

IMG_5926.JPG

IMG_5909.JPG

IMG_5928.JPG

IMG_5917.JPG

IMG_5744.JPG

IMG_5740.JPG

IMG_5756.JPG

IMG_5737.JPG

IMG_5928-0.JPG

IMG_5945.JPG

IMG_5936.JPG

IMG_5944.JPG

IMG_6224.JPG

IMG_5578.JPG

IMG_6120.JPG

IMG_6099.JPG

IMG_5653.JPG

IMG_5669.JPG

IMG_5637.JPG

IMG_5628.JPG

IMG_6224-0.JPG

IMG_5571.JPG

IMG_5212.JPG

IMG_5329.JPG

IMG_5620.JPG

IMG_5602.JPG

IMG_5601.JPG

IMG_5600.JPG

IMG_5554.JPG

IMG_5583.JPG

IMG_5550.JPG

IMG_5567.JPG

IMG_5547.JPG

IMG_5513.JPG

IMG_5517.JPG

IMG_5502.JPG

IMG_5451.JPG

IMG_5465.JPG

IMG_5445.JPG

IMG_5453.JPG

IMG_5371.JPG

IMG_5348.JPG

IMG_5380.JPG

IMG_5366.JPG

IMG_5345.JPG

IMG_5344.JPG

IMG_5342.JPG

IMG_5337.JPG

IMG_5322.JPG

IMG_5550.JPG

IMG_5319.JPG

IMG_5261.JPG

IMG_5229.JPG

IMG_5230.JPG

IMG_5228.JPG

IMG_5224.JPG

IMG_5009.JPG

IMG_5076.JPG

IMG_5026.JPG

IMG_5017.JPG

IMG_5139.JPG

IMG_4863.JPG

IMG_4981.JPG

IMG_4865.JPG

IMG_6395.JPG

IMG_4828.JPG

IMG_4647.JPG

IMG_6404.JPG

IMG_4720.JPG

IMG_4733.JPG

IMG_4750.JPG

IMG_4842.JPG

IMG_5717.JPG

IMG_6295.JPG

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Den långa berättelsen om de senaste nio månaderna (och lite om hela mitt liv)

Hej, nu tänkte jag berätta om vad jag gått igenom de senaste nio månaderna. För jag HAR verkligen gått igenom något som förändrat och kommer att förändra hela mitt liv, hur jag ser på mig själv, hur jag förhåller mig till saker och vilka vanor jag har och kommer att ha.

Först vill jag skriva en viktig sak om att vara såhär personlig och öppen på nätet som jag är, och när du läst hela detta inlägg så kommer du kanske tycka att jag varit personlig, kanske för personlig. Men såhär ser jag det:

Psykisk ohälsa (för det är vad detta handlar om) är vanligt. Det är tabu. Jag har psykisk ohälsa. Jag vill inte leva i en tabu. Jag tycker inte att det ska vara en tabu. Jag vill avstigmatisera psykisk ohälsa. Hallå, det finns. Deal with it. Men framför allt – förstå. Eller försök förstå i alla fall. Säg inte ”ryck upp dig” till en deprimerad (t ex), om du inte också är redo att säga ”jamen det är väl bara att SE” till en synskadad.

Kanske är du som läser detta någon som känner mig väl, då känner du redan till det mesta jag nu tänker skriva. Kanske är du totalt okänd, kanske är du en av mina kollegor som ser mig varje dag och kanske inte hade en aning. Kanske är du en bekant till mig som ibland tyckt att jag beter mig lite märkligt. Kanske går du igenom något liknande, och då hoppas jag att detta ska stödja dig, precis som andras berättelser (och deras mod att berätta på nätet utan att ”skämmas” eller gömma sig) varit till stor hjälp för mig de senaste månaderna.

Så.

Nu går jag rakt på sak.
Jag har ADHD.

Diagnosen fick jag den 16 maj, mindre än 2 veckor sedan. Men ADHD har jag, uppenbarligen, haft i hela mitt liv.

Detta har varit på gång ett tag, diagnosen alltså. Min utredning startade i början av mars. Men den här historien börjar egentligen i september förra året. Here we go.

Det är lördag, 7 september. Jag springer Midnattsloppet i utklädnad och vinner pris i maskeradtävlingen. Står på scen på Stortorget inför tusentals människor. Efter loppet går jag på fest, men något händer. Jag tror jag var fysiskt utmattad och överexalterad av alla intryck i kombination med att jag hade mått sämre igen ett tag, och när jag vaknade nästa morgon hade all energi tagit slut. Jag var på botten och till slut gick jag till psykakuten. Jag kunde inte sluta gråta. Det var söndag eftermiddag. Nästa dag gick jag till jobbet som vanligt. Men jag visste att något var fel, att jag måste göra något. Igen.

Vi backar bandet lite.

Jag har haft återkommande depressioner sedan tonåren och jag har ätit Sertralin (serotonin) sedan 2008. På sommaren 2008 sökte jag läkarvård för jag trodde att jag kanske hade astma, kanske struma, åtminstone något var ju fel på halsen och luftvägarna. Inte bara hade jag (och har haft sedan dess) återkommande infektioner, halsfluss, hosta, heshet, utan jag kunde ibland inte andas. Man utförde olika tester. Spirometritester. Blodtester. Blodtryck. Allt fysiskt man kan tänka sig. Allt var bra med mig, på papper i alla fall. Men ingen frågade ”Hur MÅR du egentligen?”. Ingen sa: ”Vet du vad, det är ångest som gör att du inte kan andas”.

En dag på mitt dåvarande jobb (som IT-support på högskolans bibliotek) satt jag och läste på sidor om olika typer av psykisk ohälsa, och då snubblade jag över det. GAD. Jag läste symptomen och det stämde ju så bra på mig. Jag var tvungen att lämna min plats och gå ifrån en stund. Jag skrev ut papperna, gick till husläkaren och sa ”detta har jag”. Jag tvingade till mig en omgång KBT-terapi genom vårdgaratin, som jag nu lärt mig att det heter.

Det har blivit tre sådana omgångar, den senaste våren 2013. För jag har alltid blivit sämre igen. Det har gått att ställa klockan efter det.

Men, den tredje terapeuten jag hade var annorlunda. Hon gjorde något som ingen av de andra två hade gjort – hon försökte se om det fanns en djupare orsak till min ångest, oro och återkommande depressioner. Första gången jag träffade henne sa hon: ”Jag tror att du kanske kan ha ADHD”. Min reaktion var negativ. Jag? Nej. ADHD har bara stökiga killar som slåss och skriker. Varför skulle jag ha det?

När hon sa detta befann jag mig fortfarande i öppenvården, jag hade fått 12 tillfällen KBT via vårdcentralen och behandlingen avslutades efter dessa. Under sommaren blev jag stadigt sämre, och hur det blev i september har jag redan beskrivit. Men mitt uppföljningsmöte med min tredje terapeut skulle äga rum i september, och jag hörde av mig till henne för att berätta vad som hänt.

Vad som händer sedan är något så fantastiskt. Jag har haft sån tur.

Hon visar sig nu även jobba på en mottagning inom öppenpsykiatrin, dvs steget längre än att få en begränsad omgång KBT här och en där. OCH, det visar sig att min adress i Malmö tillhör just den mottagningen. Hon gjorde vad hon kunde och jag fick snart veta: Vi kan ta emot dig här. Ingen tidsbegränsning. Terapi och utredning. Välkommen.

För första gången slapp jag känna en stress över att ”nu är det bara fyra terapigånger kvar, nu bara tre, två… nu måste jag snart vara frisk”.

Jag ställdes i kö för en neuropsykiatrisk utredning, som det heter. I en sådan skulle man ta reda på hur jag fungerade eller inte fungerade. Mina svagheter, men också styrkor. Och kanske, förhoppningsvis, se om jag faktiskt går med något som jag inte fått hjälp med. Detta var i oktober 2013, och min utredning började först i mars i år, så det tog tid. Men under tiden fick jag gå i terapi hos terapeuten jag kände sedan innan och litade på. Under dessa månader har vi pratat mycket om hur ADHD hos flickor och kvinnor faktiskt kan vara, och jag har mer och mer känt igen mig så himla mycket.

Min utredning började i mars med att jag fick träffa en psykolog, jag tror vi har arbetat vid sex tillfällen (á 1,5 h) tillsammans. Jag har fått göra SÅ MÅNGA olika tester så jag minns inte alla. Härma ett bestämt mönster med hjälp av olikfärgade klossar. Komma ihåg en serie siffror i huvudet och upprepa dem baklänges, i storleksordning, i bakvänd storleksordning. Ordförståelser, muntliga samtal, en koncentrationsövning på datorn, tolka symboler och skriva dem i rätt ordning utifrån en instruktion. Allmänbildning. Matteuppgifter (muntliga!). Logiska följder. Vilken symbol ska bort? Sådana saker. Alla tester började lätt. Så lätt att jag tänkte ”Tror de att det är utvecklingsstörd jag är?”, men det fick jag ibland äta upp. Allt blev svårare och svårare och svårare… Och hela tiden satt psykologen och antecknade, betraktade mig. Det var tufft, men också intressant.

Senare har jag fått veta av psykologen att han noterat mitt sätt att vara på mycket mer än jag trott, och att det är väldigt mycket av mitt beteende som ligger till grund för att hans uppfattning om mig. T ex pratade jag tydligen VÄLDIGT mycket under testerna, kommenterade allting, kom in på stickspår, tänkte högt väldigt väldigt mycket. Till exempel: Istället för att göra ett klosstest under tystnad satt jag och småpratade: ”Jaha jo men just det… Den måste ju bli där, och denna måste vara här. Och den här måste vändas, eller, jo, vänta nu. Jo.” Jag har ju också svårt att sitta helt still. Det gör fysiskt ont att behöva sitta still för mig.

Så nu är utredningen alltså klar. Jag har inte fått resultatet på papper än, men det jag vet nu är:

Jag har ADHD.

De delar av mig som är bra, och som delvis också faktiskt hjälps av att jag har ADHD, är:

* Jag har ett högt IQ (ca 117, vilket är något över medel, och by the way så går det inte att räkna ut sitt IQ själv på nätet via sådana texter om någon nu trodde det, de stämmer aldrig).
* Jag har en mycket hög verbal förmåga.
* Jag har en hög förmåga till social anpassning, dvs jag är lite av en social kameleont.
* Jag har ett utanför boxen-tänk och en stor uppfinningsrikedom.
* Jag har en enorm kreativitet.
* Jag är väldigt bra på att improvisera. Nästan för bra, jag har å andra sidan svårt att hålla mig till manus eller strukturer.
* Jag hittar lätt lösningar på problem.
* Om jag arbetar med något som jag tycker är kul och intressant, så har jag ofta större förmåga att gå in fullständigt i detta än vad ”normala” människor orkar eller kan. Detta kallas hyperfokus och kan vara användbart. Det innebär att man kan vara helt ENORMT effektiv under kort tid.

De delar av mig som ställer till det för mig är:

* Min förmåga till hyperfokus och min hyperaktivitet (i mitt fall ofta uttryckt i kreativitet) bränner ALL min energi, och jag blir därför så enormt enormt trött efter en stund av hyperaktivitet. Detta gör att min energinivå antingen är på 100000 eller på 0. Antingen är jag PÅ eller AV. Detta har i sin tur börjat påverkat mitt sociala liv negativt mer och mer, eftersom jag nu för tiden (de senaste åren) har jobbat heltid. All kraft har gått ut på att hålla energin uppe på jobbet, och efter jobbet har jag varit alldeles färdig och inte orkat göra något socialt och kul. Detta har i sin tur gjort mig ensam och deprimerad. Och där har vi en ond spiral.
* Varje gång i mitt liv jag har fått höra: ”Åh vad du är kreativ hur hinner du med allt!?” – varsegod, svaret är: hyperaktivitet. Och jag har alltid känt mig lite matt när jag fått frågan, dels för att folk inte förstår hur utmattad det OCKSÅ gör mig, och dels för att jag generellt har svårt att ta emot komplimanger, vilket grundar sig i dålig självkänsla.
* Jag är för impulsiv i mötet med andra människor. Jag avbryter folk när de talar, jag kan uppfattas som en social bulldozer som pratar och pratar och pratar, gärna om mig själv eller saker jag tycker är kul. I mitt huvud har detta alltid varit ett tecken på att jag är intresserad av den andra, i min logik är detta helt klart, jag blir ju bara entusiastisk över saker som intresserar mig, det är ett av ADHD:ns karaktärsdrag. Jag blir ivrig och börjar kanske prata och avbryter och babblar och bubblar – i min värld för att jag är intresserad, vill väl och är glad, men jag förstår nu att det kan uppfattas som nonchalans, arrogans och egocentism. Och det är en sorg att upptäcka NU, när man är 33 år, att man kanske uppfattats så ibland. Eller, stryk kansket, jag vet att jag uppfattats så, och jag har klandrat mig själv för det. = Ännu sämre självkänsla och en känsla av att vara missförstådd.
* Jag kan ha svårt att tolka andras känslolägen.
* Jag kan uppfattas som att jag inte lyssnar eller bry mig, för min hyperaktiva sida sitter alltid och pillar med någonting. Pappersbitar, kläderna, håret, ett örhänge, eller så klottrar jag samtidigt som du sitter och pratar om något som kanske är jätteallvarligt. Mitt sätt att lyssna är att vara aktiv samtidigt. Andra ser det som att jag inte ger fem öre för det du säger. Samma här: det smärtar att tänka på att det varit såhär. Och alla gånger det har hänt, alla gånger man fått höra HALLÅ LYSSNAR DU ELLER?! så har man tänkt: ”Det är fel på mig. Jag är dum. Jag avskyr att jag inte kan lyssna. De har rätt. Det är mig det är fel på. Jag är dålig”.
* En ganska naturlig utveckling av detta är SJÄLVKRITIKEN. Oj oj oj så självkritisk jag är och har varit i hela mitt liv. Alldeles elak ibland. Tänk om jag hade vetat tidigare att det hade en orsak…
* Jag. Är. SÅ. Disträ. Vi kan ta ett exempel, ett jävligt ironiskt exempel med tanke på vart jag skulle. Det var i fredags, och jag skulle träffa den utredande psykologen igen för att gå igenom alla mina testresultat och min ADHD-diagnos. Jag hade en tid att passa. Jag hade en buss att passa. Jag hade gått upp i god tid, trodde jag. Men plötsligt var ett föremål som jag bara MÅSTE HA med mig helt borta. Jag hade föremålet när jag vaknade, så jag visste att det måste ligga nån stans. Men i 20 minuter vände jag upp och ner på hela lägenheten i panik utan att hitta det. Jag letade på ställen jag inte ens varit på den aktuella morgonen. Till slut hittade jag saken. I strumplådan. Med strumpor jag inte ens vet om, som jag inte tror att, jag vidrört. Med paniken och stressen i bröstet fick jag rusa till bussen och hann precis med. När jag var framme fick jag vänta, för jag var för tidig. Detta är jag i ett jävla nötskal. Stressar som en dåre, tappar bort saker, glömmer saker, skickar ofta sms till den jag ska träffa och meddelar att jag blir lite sen – sedan får jag vänta, eftersom jag istället är för tidig. Tidsuppfattning = noll.
* Att finna mina solglasögon i kylen eller toalettrullen på kökshyllan är inget onormalt för mig.
* För att inte glömma saker är det inte ovanligt att jag måste 1: skriva ner det i papperskalendern, 2: lägga in det i telefonens kalender med en påminnelse och 3: sätta ett pip-alarm med en extra påminnelse. Detta gäller viktiga såväl som vardagliga saker.
* Jag kan inte ta till mig skriftliga instruktioner. När jag var liten började jag spela fiol vid fem års ålder på gehör, utan noter. Senare blev jag tvungen att lära mig noter, men i hemlighet lärde jag mig alla låtar utantill istället och bara låtsades titta på noterna. Detta höll ju inte så länge… Jag använder inte recept – rättare sagt – jag KAN inte använda recept. Jag får smått panik och blir oerhört stressad av att följa recept. Efter ett litet litet tag börjar jag improvisera istället. Ska jag skruva ihop en möbel efter instruktioner gör jag det med mycket stor möda (blir så fruktansvärt trött efteråt), men oftare än så försöker jag på egen hand istället.
* Jag är för snabb och ivrig ibland, och gör därför ofta slarvfel.
* Min uppmärksamhet är riktad mot ALLT, samtidigt. Jag har väldigt svårt att ägna mig koncentrerat åt en sak åt gången. Undantaget är om det är något jag är exceptionellt intresserad av, då går jag istället in i hyperfokus. Men min lägenhet, min arbetsplats på jobbet och framför allt min hjärna är fulla av påbörjade saker som behöver avslutas, projekt som aldrig blev av, saker som jag slutade ägna mig åt när de blev tråkiga, trådar som behöver knytas ihop men istället hänger kvar någonstans i bakhuvudet och stressar mig genom sin blotta existens. Det är väldigt stressande att ständigt gå runt med en känsla av att ha en massa saker ogjorda.
* Eftersom jag saknar filter för intryck och tar in allt, alla ljud, rörelser och lukter mm, så blir jag väldigt frustrerad, utmattad, arg, irriterad. Ibland har det fått gå ut över andra, ibland knyter jag näven i fickan och hatar ALLT. Stressmoment = 1000000. Koncentrationsmöjlighet = 0.
* Jag söker ständigt efter kickar. Jag hoppar på alla intressanta tåg som kommer åkande förbi. Ibland går tågen rakt åt helvete fel, men jag tänker inte på konsekvenserna, utan går igång direkt på kicken att hoppa på det där tåget. Ibland känner jag till konsekvenserna men hoppar på ändå, i ren desperation över att något kul MÅSTE HÄNDA NU. Jag tror att jag har sårat några personer i mitt liv på grund av detta, och jag tror att jag gjort saker mycket mer komplicerade för mig själv. Men det är först NU, när jag är 33, som jag förstår sambandet. Det är både bedrövligt och skönt på samma gång.
* Jag har inget tålamod. Jag tycker inte om att vänta. Ingen tycker om att vänta, men en med ADHD KAN inte vänta. Man blir fucking galen, i värsta fall på uruselt humör som går ut över andra.
* Dåligt tålamod i kombination med oförmåga att vänta och överspontanitet gör att jag ibland har fattat för hastiga beslut utan att tänka igenom konsekvenserna. Det kan vara småsaker, som att jag plötsligt får för mig att klippa av håret jag lyckats spara i ett halvår, till problem i relationer som jag fått för mig att ”lösa” genom att göra något kanske INTE-SÅ-SMART.

Detta är bara något av det jag kommer på just nu.

den här sidan finns allmän information om ADHD, som jag nu i efterhand kan tycka nästan låter som en beskrivning av mig.

Idag, onsdagen den 28 maj, är min tionde dag med min nya medicin Concerta. Det är ett narkotikaklassat preparat som liknar amfetamin. För ”normala” människor är det uppåttjack, för sådana som mig är det koncentrationshöjande. Tyvärr har jag upplevt stora biverkningar den senaste veckan, kanske att de börjat lägga sig lite nu. Men sedan i måndags förra veckan har jag:

Skakat, haft svårt att skriva sms, jag menar verkligen skakat, som i vibrerat.
Svettats. Åh min gud, vad jag har svettats.
Tappat aptiten. Detta är så märkligt för mig. Jag blir alltid väldigt starkt hungrig om jag inte får äta regelbundet. Nu måste jag nästan tvinga i mig mat.
Varit nästan onormalt ”igång”, klumpigare än vanligt, svårt att varva ner.
Haft svårt att sova.

Jag har haft en tuff tid på sistone.

Nu hoppas jag att jag ska kunna bli bättre, och blicka framåt.

Det var allt för nu.

Gisela

PS. Kommentera gärna.

Posted in Livet | Tagged , , , , , | 21 Comments

En personlig reflektion kring julen, rötter, traditioner och sånt

Godmorgon. Julafton idag, och de sociala medierna är fulla av bilder av vänner och bekanta i full färd med att koka knäck, bilder av julgranar, barn i tomtemössor och tända ljus. Jag önskar dem alla (i tystnad) en fin dag. Och jag funderar kring traditioner, rötter och identitet.

Jag är ateist. Jag må samla på Jesusfigurer och skriva akademiska uppsatser om Jesus i konsten men ni kan ju glömma att jag någonsin kommer att bli troende. Så där har vi en anledning till att inte sjunga med i ”O helga natt”.

Jag tål inte tomtar. Särskilt inte den tjocka rödklädda hohoho:ande nutida varianten som enbart finns till för att ge presenter. Jag är faktiskt uppvuxen med en helt annan typ av juldekorationer – träpyramider och -figurer så som de ser ut i området Erzgebirge i Tyskland, där min farfar kom ifrån. Man kan säga såhär: i principp ALLT på den här sidan är sådant jag direkt förknippar med julen.

Jag har funderat mycket över detta med min identitet, som till en mycket större del än jag tidigare har förstått är tysk. (Inte allmäntysk utan just vid gränsen till Tjeckien-östtysk). Jag gjorde ju en kortfilm om just detta julen 2006. I filmen skymtar min farfar vid sin pyramid.

Vadå pyramid? Jo. Titta så fin:

Det här är farfars och farmors träpyramid, publicerad i Sydsvenskan (tror jag) som ”Limhamns originellaste julprydnad” förmodligen någon gång på 80-talet. Den här, just den här träpyramiden är jag uppvuxen med. Av värmen från elementen och de tända ljusen snurrar den och inuti på flera våningsplan roterar plattor med massor av små snidade träfigurer runt runt runt. Soldater, hästar, änglar, sotare. Detta är min barndomsjul. Tyvärr har jag ingen pyramid. Men jag har julgran varje år sedan något år tillbaka. Julgranen är också en tysk tradition från början.

Jultomten som han ser ut idag är en Coca-Cola-konstruktion. Varför ska vi anamma och hylla det?

Sedan några år tillbaka försöker jag behandla julen som en extra ledighet ett par dagar (i mitt fall bara tre men ändå) och inte som nån slags ursäkt för att få handla och äta. Ja, jag äcklas av konsumtionshysterin under julen, jag äcklas över allt kött och skit folk proppar i sig och jag kan inte bortse ifrån vilka enorma klyftor som julen blottlägger. Mellan fattiga och rika, mellan människor och andra djur.

Nej, jag sitter inte här ensam och är bitter. Tro mig. Ok, jag är ensam idag, men det här är en jätteskön dag för mig. Jag är ledig, jag hänger med mina katter (som jag älskar mest i hela världen), jag dricker kaffe, äter grapefrukt och kollar på dokumentärer. Senare idag ska jag ut och springa och så ska jag passa två andra katter. Kanske får jag inspiration att skapa något ikväll.

Jag äter långsam frukost, tar tid på mig till allt, försöker vara i nuet.

20121224-110707.jpg

Så ha en fin dag, oavsett vilken typ av dag det är för dig. Och ta hand om dig.

Posted in Eskapismer, Livet | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Att bli hel

Jag har bestämt mig för att sluta med mina antidepressiva läkemedel som jag har ätit sedan 2007 (minns knappt ens längre när jag började). Det är Sertralin jag tar och jag tar det mot GAD och depression. Det verksamma ämnet är serotonin. Ingångsdosen var 50 mg. Idag är jag uppe i 100 mg, den högsta dosen jag kan ta.

Hjälper det mig? Blir jag bättre av detta? Jag tror faktiskt inte det längre. Det återstår väl att se, men jag har börjat få känslan av att jag har ett lock på mig själv. Ett lock som hindrar mig från att känna vem JAG ÄR – både när jag mår riktigt dåligt och när jag mår riktigt bra. För sanningen är att jag inte mår riktigt bra någon gång. Saker som brukade vara roliga ger mig inte hälften så mycket som de brukade. Jag saknar Gisela, som Gisela kan vara, som jag vet att hon kan vara.

Jag vet väldigt mycket mer om hur jag fungerar nu, än när jag började ta medicinen. Det måste väl betyda något, tänker jag. Och jag har en starkt känsla som säger: nej, ät inte den mer. Du är i nån slags process där du försöker ta reda på mer om vem du är – då kan du ju inte äta en medicin som dämpar sådant som är du – djupa dippar men också sprudlande toppar av livsglädje.

Min läkare är bra på många sätt men de gånger jag frågat henne om hur man vet när man ska sluta med sin medicin så har hon svarat i princip att ”om den fungerar för dig finns det ingen anledning att sluta”. Är det verkligen meningen att man ska äta antidepressiva resten av sitt liv? Hur vet man – EGENTLIGEN om man kanske hade mått bättre av att inte äta dem? Det finns mycket forskning om att börja med medicinen men nästan ingenting om att sluta. Såklart, som Sam påpekade igår när vi pratade om detta – att sluta med en medicin gynnar ju inte läkemedelsbolagen. Hoppa på tåget bara, och försök hänga med. Tåget stannar aldrig.

Nu ska tåget stanna.

Det kommer inte att bli lätt och inte roligt och inte skönt. Jag försöker läsa sådant som finns skrivet på nätet, här är ett exempel. Jag har gjort ett schema för att trappa ner. Tre veckor i taget innan nästa trappsteg neråt. 100 mg, 80 mg, 75 mg, 65, 50, 40, 25, 25 varannan dag, 0. Om jag håller mig till det och om allt känns bra (”bra” = ok) så kommer jag att vara fri från min medicin i juli 2013… Jag känner mig lite hoppfull och väldigt fundersam, lite orolig. Kommer jag att bli ok? Hur lång tid tar det sedan innan jag kommer att känna mig någorlunda stabil? Kommer jag någonsin?

Jag behöver tips, reflektioner och erfarenheter från dig som läser och som sitter inne på sådana. Tack på förhand.

Soundtrack när jag skrev detta inlägg:

Posted in Livet | Tagged , , , , , , | 12 Comments

Två vitt skilda sidor av denna dag

Den ena delen av dagen handlar om blodprov, mediciner och laboratorium.

20120913-175814.jpg

20120913-175807.jpg

Jag ringde min doktor tidigt i morse och fick äntligen en tid. Det akuta problemet är hostan. Där fick jag som jag ville – cocillana etyfin (hostmedicin med morfin), det enda jag testat som hjälper mot den typen av djävulska hosta jag har. Steg två – laboratoriet. Har jag några brister eller va fan? Eftersom jag blir sjuk hela tiden. Blodvärde, temperatur, b-vitaminer, d-vitamin, blodsockret, olika faktorer som påverkar immunförsvaret – allt kan man mäta med lite prover. 7 st rättare sagt.

En stackars sjuksköterskestudent skulle ta blodprov på mig men misslyckades två gånger, så synd om henne. Jag fick fyra stick istället för ett – tur att jag inte är nål- eller blodrädd.

10 dagar, sedan får jag provsvaren. Vad man inte kommer att se i resultatet är hur man mår rent psykiskt. Det påverkar säkert minst lika mycket.

Den andra delen av dagen handlar om arbete. Jag har ägnat hela dagen åt att tillverka konstnycklarna till vår kommande utställning Supersurrealismen! Fast nä – jag har ju även suttit i möten angående konstpedagogiska projekt som är på gång…

20120913-181121.jpg

20120913-181134.jpg

20120913-181140.jpg

Nu blir det kvällsmat och medicinering! Sen kommer Fido.

20120913-181220.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , | 5 Comments

Utmattad

Har inte kunnat sova ordentligt pga mormor och saknaden och bilderna och allt omskakande som jag faktiskt var med om framför allt i söndags. Har tagit piller för att få sova, men inte sovit nåt vidare ändå, och hela dagarna har jag känt mig som en zombie i dreamland (på det dåliga sättet) som bieffekt. Inatt är min taktik: lägg dig sent så blir du trött nog att sova och eftersom du är ledig 17 maj kan du ta sovmorgon istället.

Hoppas det hjälper.

20120517-021937.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , | Leave a comment

Sjuk, runda 2 dag 5

Sjuk sjuk sjuk that’s the story of ny life mer eller mindre sedan den 17 mars. Jag kan säga utan att ljuga att jag var trött på det efter några dagar, nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Så. Halsfluss nu alltså. Skar upp lite frukt till frukost. Klarade av att äta hälften av det. Vänster halsmandel känns som en clementin. En clementin som gör ont.

Efter att ha handlat hem en skogshuggarranson av havremjölk, sojayoghurt, juice och smärtstillande kunde jag få i mig lite mer till frukost. Men då var kl redan över 12.

Och kort därpå somnade jag med Zwanzig på divanen. När jag vaknade var det kväll! Jag hade sovit i nästan fem timmar. Gudars skymning.

20120410-212827.jpg

Kvällsmacka i köket med BBC’s Life med underbara David Attenborough. Ypsilon nyfiken på allt som vanligt.

20120410-213030.jpg

Gurglar äckligt grönt skit som ska bedöva svalget lite. Hjälper faktiskt litegrann. Men katterna undrar vad jag håller på med när jag ligger där på golvet och gurglar nåt som är grönt och luktar alkohol.

20120410-213226.jpg

Kvällens huskur: pepparmintste med timjan (på min mammas inrådan) och agavesirap (veganvänligare än honung).

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Godmorgon

20120213-063530.jpg

Godmorgon. Idag hänger jag på låset på jobbet. Har sovit både länge och hyfsat väl. Ja ok, med hjälp, men ändå. Jag behövde det. Kan inte minnas att jag vaknade en enda gång under natten. Kan inte heller minnas någon dröm.

Slörpar i mig en inte-så-god-men-nyttig smoothie på sojamjöl, nyponskal, chiafrön och mullbär. Det ser kallt ut utomhus. Jag fryser redan.

Posted in Sömn och insomnia | Tagged , , , , , , | Leave a comment