Tag Archives: ohälsa

Jaha det här var ju festligt

Mitt nya liv på kryckor. 

En tänker inte på det förrän det är ett faktum: en nyopererad fot betyder inte bara att en enda fot fungerar – det betyder även att två händer av två är obrukbara. Det går inte att bära en kopp kaffe till soffan, det går inte att laga mat utan att allt gör fruktansvärt ont. Det går knappt att duscha – att tömma kattlådor är en jävla matdröm. 

Det här är skit. 


Men blomsterbud med blommor från jobbet gjorde gårdagen lite lättare!

 

Mvh trasig morfin-cabin-fever-Gisela. 

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Operation Surgery

Idag var det alltså dags för Operation Surgery – förhoppningsvis starten på slutet av 517 dagar av smärta i vänster fot. 

På grund av min sarkoidos ville de inte söva mig, utan jag fick en spruta i ryggraden istället. Efter en kort stund var jag förlamad från magen och neråt och dessutom ganska väck i huvudet på grund av något lugnande. Men jag var vaken under hela operationen. 

Jag hade blivit halvlovad att få behålla bitarna av hälbenet som de tog ut men tyvärr fick jag inte det. Däremot fick jag ta en bild av eländet – det slog mig verkligen hur stora de är!


En sån märklig känsla, att känna alla händer och verktyg mot kroppen men utan att känna smärta. 

Fem personer klädda som gröna teletubbies höll på med mig under hela operationen. Jag tror att det tog ungefär 50 minuter. 

Vid ett tillfälle var jag borta nog i huvudet att jag vet att jag började svamla något om en cirkus, fråga mig inte varför. 

Efteråt fick jag ligga i en sjukhussäng i post-op-avdelningen och i princip vänta på att förlamningen skulle släppa. Det är en väldigt märklig känsla att känna på sin egen hud och enbart ha känsel i handen – som att jag tog på någon annans kropp.

När bedövningen började släppa kändes det som om jag hade 1000 myror som kröp över hela min hud. Det sista stället som bedövningen kontrollerade var min stackars rumpa. Bedövningen var borta från vänster fot, men jag hade ännu inte ont där villet förvånade mig. (Det har jag tagit tillbaka under kvällen – nu har jag ont.)

Jag hade inte fått äta och knappt dricka något sedan 00:00 och att äntligen få äta mina medhavda rågbrödsmackor med vegansk pastej var gott – koppen med kaffe däremot: fantastisk. 

På post-op låg jag länge nog för att bli enormt jävla rastlös – tyvärr, befarar jag, en försmak för hur jag kommer att känna under de kommade tre veckorna då jag ska vara sjukskriven, hemma och oförmögen/förbjuden att springa runt här hemma. Det är vad jag vanligtvis gör när rastlösheten blir outhärdlig. 
Dagens bästa person är Moa som inte bara är en bra vän, utan också sjuksköterska. Hon kom till mig så fort jag fick åka hem och hon gick till Apoteket för att hämta ut min morfin och extra starka Alvedon. Dessutom insisterade hon på att bandaget som jag fick idag, och ska behålla på dygnet runt i 3 veckor, såg ”jättebra ut”.  Hade jag sett detta själv kan jag nog påstå att jag hade freakat ur:


Jo…

Är trött nu och jag har ganska ont. Foten pulserar och värker som fan. Vart jag mig i världen vänder, jag kryckor har i båda händer. Känner mig klumpig och seg i huvudet. Men jag har blivit väl omhändertagen. 


Moa med Xilo. 

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

517 dagar

517 dagar, 74 veckor. Så lång tid har jag gått med ett brutet hälben, gömt under en stukad fot-diagnos. 

Japp… 

Om en timme ska jag opereras. Därpå tre veckors sjukskrivning och därpå sjukresor till och från jobbet. Kryckor och slalompjäxa (nåt slags bandage i alla fall, inget gips). 


 
Stukade fötter röntgas inte. Men när jag inte blev bra gjorde jag ultraljud och tre olika röntgen. Först i december fick jag beskedet: jo då, den lilla spetsen längst fram på hälbenet vet du, den är av. 

Nu har jag gått så länge med bruten fot att jag kanske aldrig blir helt bra. 

Moment 22. 

Så om en timme blir det alltså ryggbedövning följt av operation och sedan sjukhussäng över dagen för att vänta på att förlamningen ska släppa. Sedan blir det morfin och någon typ av sjukresa hem från UMAS. Sjukhuset som ligger sju minuters promenad från mitt hus.

Den promenaden gör jag snart dit. Den sista utan kryckor på ett ganska bra tag. 

Så lycka till, till mig. Eller ”break a leg” kanske. 

En måste ju liksom bara skratta åt allt det här. Annars tar bara bitterheten över.  

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , | Leave a comment

31 days


 

31 days from the words ”We believe you might have lymphoma cancer” and until today’s words ”I just wanted you to know, your biopsy showed no sign of cancer”.

I will NEVER forget these last 31 days. They have been the hardest of my life, without competition. The uncertainty, the worrying, the physically painful anxiety. My total inability to concentrate, disconnect and breathe properly. The x-rays, hospital visits, the 18 vials of blood I gave at one occasion. The bronchoscopy last week, an experience frightening beyond my words. 

But also – all the love and support. THANK YOU so very much. It’s not over yet – I most likely have the disease sarcoidosis and might be sick for a long time – but it’s not cancer. For the first time in way too long I’m tired in a positive way, from relief and gratefulness.

My bed is waiting, and it’s not a hospital bed; it’s my own. Goodnight. ❤️

 

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , | 6 Comments

Som en lång, smal orm i halsen

I morse genomfördes min bronkoskopi med biopsi på Lungmottagningen i Lund.  

Det var värre än jag trodde kan jag säga. Det faktum att mina föräldrar hämtade mig hemma i morse, körde mig till Lund, hämtade upp mig efteråt, körde hem mig, lät mig sova medan de gick ut och handlade mat till mig och över huvud taget bara var med var en lättnad dock. 

Det blev så att jag skrev om ingreppet på engelska. Så här kommer en kort berättelse med lite trevliga bilder till. 

    

 
The bronchoscopy took 45 minutes, but I drifted in and out. I panicked twice, and a nurse had to hold me. The feeling of having a long thin moving snake from my mouth and all the way down into my lungs. That was just horrifying. 

They gave me muscle relaxers, anti anxiety stuff and something else too, in total I was given ”a horse’s dose” as they said. I remember getting glimpses of the screen where the doctor saw the inside of my throat and bronchial area, I remember seeing the biopsy needle going in and out of what I believe was a lymph node.

Temporarily without taste, I felt something in my mouth when we were done and when I spat it out it was thick blood. A lot of it. 

I was so groggy they rolled me back to the ward in a wheelchair. 

When I take a deep breath now I can feel exactly where I am sore after that needle.

My vocal cords are temporarily out of service, and so I’m still coughing up blood and stuff like that now almost 12 hours later. 

 
Around ten working days, then I’ll finally get the results. Lymphoma or Sarcoidosis.

Now I can only continue to wait.

Thank you all for the support! 

Verkligen: TACK. 

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , | 3 Comments

Biopsi på onsdag

Jag hade en del tur, ändå. Först fick jag tid för biopsi den 13 juni – en evighet – men sedan ringde de mig för att ge mig en återbudstid. Således ska jag genomgå bronkoskopi nu på onsdag den 25 maj, tidigt på morgonen på Lunds Universitetssjukhus, och sedan är det ”bara” väntan på resultatet av vävnadsprovet som återstår. 

Sänd en tanke, jag börjar känna mig nervös och orolig…

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , | 3 Comments

Utredningar och undersökningar

Här är ett urval av bilder från årets alla utredningar, röntgen, blodprov, regnbågshinneinflammationer, svullna spottkörtlar och insidan av mig från alla möjliga vinklar. (Ja, bara i år har jag haft ca 13 läkarbesök, 12 sjukhusbesök och lämnat ca 14 blodprov – en gång lämnade jag 18 rör!)

Vi börjar med två foton från två olika tillfällen av blodprov. Enjoy.

Och så lite irit-bilder. Irit är alltså regnbågshinneinflammation. Nej jag hade inte heller hört talas som det förut. Mitt vänstra öga droppade jag två mediciner i flera gånger om dagen i många många veckor. Den ena medicinen spärrade upp pupillen, så jag såg sådär coolt David Bowie-tuff ut. Eller inte; för det sved, jag såg nästan inget på vänster och hade åtta påminnelser i mobilen om dagen för att inte glömma medicinera.

En fet salva att trycka in under ögonlocket innan man somnar? Varför inte? Jättekul ju.

Piratlapp för vänster öga var det enda sättet jag kunde läsa något, titta på någon film eller måla detaljrika bilder (som nedan).

Stående 2016-skämt: ”TID FÖR BLODPROV!” Av en slump har det visat sig att en av mina bästa ge-blod-ådror sitter precis sju minuter i ett.

Och så var det den där lördagskvällen i mars då jag plötsligt kände att min högra kind var jättesvullen. Spottkörteln hade svullnat upp och jag fick återigen söka akut för en åkomma jag inte ens hört talas som förr. Den streckade linjen visar var kinden vanligtvis befinner sig.

Nedan utvecklingen i mitt vänstra öga från 7 mars, då en vit fläck som inte var irit och som inte skulle vara där (läs: ny åkomma igen) upptäcktes, till att samma fläck tack och lov nästan var borta den 29 mars.

På öron-näsa-hals-akuten i Malmö.

Röntgendags en lördag (!) för att kolla kinden.

Min kind med en nål i. Nålen sprutade in ett beskt kontrastmedel i min spottkörtel för att resultaten skulle synas. Nästan ingen vätska gick in pga svullen körtel.

 

Ett av årets 13 blodprov, denna gång på vårdcentralen för att utreda min enorma trötthet – något som också pågått parallellt med allt det andra sedan i december 2015.

Ovan: mitt hjärta! Från den skiktröntgen jag gjorde pga spottkörtel. Denna röntgen var också orsaken till att man upptäckte de svullna lymfkörtlarna i bröstkorgen som jag nu ska utredas för. Det var alltså något av en slump att det upptäcktes. En obehaglig tanke.

Nedan: datotomografi-maskinen som röntgade mig, samt ytterligare bilder från min första röntgen.

Nu är det slutet av april och jag spenderar en hel måndag förmiddag på röntgen i Malmö, igen. Denna gång för att göra en mer avancerad datotomografi+PET-skanning. Jag ser lite trött ut, kanske för att jag var fruktansvärt orolig, kanske för att jag inte fått äta eller dricka på 10 timmar. Eller både och.

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , | 3 Comments

Ett tack

Tack för alla lyckönskningar efter mitt senaste inlägg. Det betyder mycket. Jag har inte orkat uppdatera så mycket här på senaste som ni säkert märkt, så det känns fint att jag fortfarande har er med. 

Idag kom kallelsen till biopsin. Tyvärr måste jag vänta i ytterligare veckor, och det är jobbigt, men nu har jag åtminstone ett datum att fokusera på. 

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , | Leave a comment

50/50

2016 har varit så märkligt och svårt att jag inte har orkat skriva något. 

Sanningen är:

Under 2016 har jag drabbats av:

Spottkörtelinflammation

Irit – regnbågsinflammation ( först på ena ögat och nu även på det andra )

Urinvägsinfektioner

Grav förkylning som inte gått över

Extrem trötthet

Och annat. 

I december blev jag sjukskriven på heltid – dock inte öht för ovanstående utan pga mental utmattning. Men under min sjukskrivning utvecklade jag ovanstående och andra fysiska symptom. 

Idag är det maj. Jag har precis börjat jobba 25%. En annan sak jag också precis börjat med är…

En cancerutredning. 

För två veckor sedan var jag på återbesök på öron-näsa-hals-kliniken i Lund för att följa upp min svullna spottkörtel, som jag fått röntgat med CT-scan (datortomografi). Läkaren sa:

”Det är inga problem med din spottkörtel, men röntgen visade något annat. Du har svullna lymfkörtlar i bröstkorgen. Vi vill utesluta det värsta först, så imorgon kl. 9 vill vi att du kommer till onkologen i Lund för att påbörja en utredning om eventuell cancer.”
Från att ha varit ett återbesök där svaret blev ”allt är ok”, ett svar som jag väntade mig pga att min spottkörtel slutat krångla, blev mitt besök på onkologen till följande:

”Vi tror att du har lymfom.”

Chocken. 

Cancer?

Jag visste inte då, min läkare visste inte, ingen visste – det enda som fanns var röntgenbilderna från checken av spottkörteln, och inget mer. Och en erfaren onkolog bedömer utifrån detta att jag kanske har cancer. 

Chocken. 

Den förbannade chocken. 

Detta var fredagen den 29 april. Idag är det den 12 maj. 

Måndagen den 2 maj var jag hela förmiddagen på röntgenavdelningen i Malmö där jag fick äta muskelavslappnande medicin, därpå vila, injicerad med radioaktivt medel och kontrastmedel och efter några timmars väntan röntgad i en kombinerad PET/CT scanner där jag var tvungen att ligga helt stilla. 

Min onkologi-läkare ringde mig senare i veckan, bara för att meddela att han inte kunde tolka röntgenbilderna varken åt cancer- eller något-annat-hållet. Detta var både en lättnad – bilderna visade ingen klockren cancer – och en enorm besvikelse – den där otroligt obehagliga tanken på att jag kanske har cancer, är inte alls utesluten. 

Idag är det en vecka sedan jag fick den senaste informationen: det KAN vara cancer och det KAN vara något annat (i mitt fall är en sjukdom som heter Sakroidos det andra troliga alternativet). Jag vet fortfarande ingenting mer än det. 

En remiss ligger hos lungkliniken i Lund, för att få en biopsi (via luftstrupen, en så kallad gastroskopi), alltså ett vävnadsprov. Inte förrän ett vävnadsprov har tagits samt analyserats av ett labb vet jag svaret på frågan som plågar mig dag och natt: 

Har jag cancer? Eller inte?

Mitt best case scenario är en sjukdom som heter Sarkoidos. Jag trodde aldrig jag skulle hoppas på att ha en sjukdom, förrän nu, när jag bara önskar en enda sak: låt det inte vara cancer.

MIN PROGNOS: 50/50

.låt det bara inte vara cancer. 

Idag är det torsdag. En kallelse till biopsi kommer i absolut bästa fall i slutet av nästa vecka. När biopsin är gjord tar det X antal arbetsdagar för vävnadsprovet att analyseras. 

Att vänta på ett eventuellt cancerbesked är det absolut jävligaste och mest fruktansvärda som jag någonsin behövt göra. 

Och tyvärr verkar det som att jag behöver stanna kvar i denna väntan ett tag till. 

Någon sa att jag är stark. 

Det gör mig perplex. Stark? Vad betyder det?

Vad ska jag göra, om inte fortsätta försöka, leva?

Är det ens ett alternativ att lägga sig ner, ge upp och strunta i allting NU?

Jag är inte stark. 

Jag är nära gråten precis hela tiden, och jag är fullständigt beroende av att mina närmsta vänner tar hand om mig regelbundet.

Jag är förbannad, för det här är inte rättvist. 

Men jag är inte stark. 

Jag är sjuk. Antingen i sarkoidos, eller i cancer. 

Håll en tumme för mig. Jag kommer att behöva det…

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , | 9 Comments

Metamorfos 

Uttråkad? Stuka foten!

  
Häpnas över hur din fot förvandlas till en ny form, varje dag, likt en hamnskiftare.

Följ utvecklingen av din fot – den är en såpopera du alltid har med dig. Med en stukad fot har du aldrig tråkigt.

Varje dag ger något att se fram emot. Hur kommer din hamskiftande Barbapapa-fot se ut idag? 

Överraskningar!

Rekommenderas varmt mot leda.

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , | Leave a comment

Gripande måndag 

”Kärlek, svartsjuka, sorg” av en av flickorna i ”min” klass, ett estetiskt särskolegymnasium, alla med intellektuella samt neuropsykiatriska och/eller fysiska funktionshinder.

  
Jag fullständigt älskar denna klass, som jag hade för fjärde gången i morse. Tjejen som ritat detta var blyg i början, men nu har hon verkligen öppnat sig för mig och hon berättar så många saker om sig själv. Personliga saker. Stort leende och kramar mötte mig när vi sa god morgon i museientrén idag. 

Jag känner mig så privilegierad och hedrad över att få ha lärt känna henne (och de andra). Om man får ha personliga favoriter när man arbetar med grupper som jag gör – så hon är verkligen en av dem. Hon är en sådan kärleksfull och varm person.

Att veta allt detta om henne – och sedan bli nära till gråten idag när vi kom att tala om respekt, om hur man hanterar situationer när folk behandlar en illa.

”Efter ett tag vänjer man sig”, sade hon. ”Och då man inte orkar bry sig längre.”

Jag sa till henne: ”Låt aldrig någon vara elak mot dig. Du är för bra för det.” 

”Jag står alltid upp för andra, om jag kan”, sade hon. ”Men Gisela, kanske du har rätt – jag måste stå upp för mig själv också.”

Ett mycket gripande ögonblick för mig, det här som hände idag. Kanske kan jag ge något viktigt med mitt arbete. Och få något viktigt också. Jag verkligen hoppas, och tror, att jag kan det.

Det måste bara vara så. 

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , | Leave a comment

On hyperfocus

Let’s talk hyperfocus ✨ (Ja, ett inlägg på engelska.)

What is it? ”An intense form of mental concentration or visualisation that focuses consciousness on a subject, topic or task”. Huperfocus is one of the defining aspects of ADHD. It’s almost impossible to focus on a boring task, but when engaging in something you find interesting, the ”focus is often extreme”. So no: we DON’T lack attention (common prejudice), it’s just harder for us to direct it to certain tasks. (Quotes: Wikipedia.)

Coming out of hyperfocus mode is almost scary. Suddenly, you realise: Oh my, I forgot to eat, I didn’t take a break for hours, I have a severe headache I didn’t even notice before and I need to pee like right NOW but didn’t even felt the need before. But wow, did I get a LOT of work done! ✨

This state of weird, intense focus happens to me all the time. Today as well. I just ”came to” after a 6 hour hyperfocus trance, and looked up finding my half-eaten breakfast from this morning beside me. Thirsty as hell. And suddenly, I felt how tired I was. Because whilst in hyperfocus, it’s like the body turns EVERYTHING else off. Feelings of tiredness, huger, nature calls and thirst included. 

So why do I like my ability to hyperfocus? (Because I do, I wouldn’t want to be without it.)

Well. I AM THE MOST EFFECTIVE PERSON IN THE WORLD (give or take). I probably get more done in an hour than some people do in one or two days, if my conditions are right. I solve every problem, and I GET THINGS DONE.

365 Masquerades is 100% a product of creativity, lack of impulse control, playfulness, outside-the-box thinking and, yes: hyperfocus.

But – what must I be more careful with than the ”average person”?

Take breaks. Have routines for eating, drinking, stretching. If I don’t set an alarm, I WILL forget these things. 

I’m never on the average. My energy and concentration levels are either 1000%, or I’m in a coma from exhaustion. 

And this is why I burn out so easily. 

First step to be kind to yourself, ADHD or not?

Self-awareness. 

Second step? General awareness. Be open with your strong AND your weak spots. Give others a chance to understand you. Make them look after you from time to time, should you forget to do it by yourself.

❤️

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , | 1 Comment

…2015.

365 Masquerades är över. En utställning med bilderna öppnar i slutet av april på Makeriet i Malmö. Tills dess är det paus från maskerader.

Jag är sjukskriven sedan 12/12-14. Utmattningsdepression. Just nu till och med februari. Det är tråkigt. Utställningen jag ansvarar för ihop med två andra, min första där jag är curator, ja, den missar jag. Mycket just nu handlar om acceptans. Acceptera att jag är slut. Acceptera att det måste få vara ok att inte orka, när år av kamp med psykisk ohälsa nu visar sin baksida. Det är knäppt, för det är inte jobbet som bränt ut mig, utan allt annat. Jobbet var det sista jag orkade lägga min energi på, och när jag gör saker gör jag det till 1000%. Det är nog det som är problemet. Energinivån. Det jag ska lära mig nu, och det får jag hjälp med som tur är, är att man kan hålla tillbaka ibland. Att det ska kunna finnas fler än två lägen: Djup utmattning/koma/mental utbrändhet å ena sidan, hyperenergiskt superengagemang å andra sidan. Utmananande. Jag har aldrig vetat något annat. Att jag under hela mitt vuxna liv gått med motton som ”failure is not an option” och med en stor medvetenhet om och en stolthet över att jag aldrig gör någonting halvhjärtat, allt det där faller på plats. Med adhd-diagnosen, med min nuvarande situation där psyket och kroppen så tydligt säger ”nej, det går inte längre, nu är det stopp”.

Min närmsta tid handlar om att arbeta (för att använda ett ord som känns lite paradoxalt i sammanhanget) med energinivåer, återhämtning (yoga, terapi, träffa vänner, övningar på att vara i nuet), skapa rutiner (nästa vecka får jag boendestöd) och vila, vad det nu är. Jag avundas människor som kan dricka kaffe och sitta i en soffa. Jag avundas förmågan att se en hel film, ens en kortfilm, utan att samtidigt behöva göra tusen andra saker för att inte bli tokig av rastlöshet. Så hur jag finner vila är också en av de största utmaningarna. Eller som min mamma brukade säga om att vara ledig, jag glömmer det aldrig: ”Jag ska bara försöka anstränga mig för att ta det lugnt”.

Framför allt: acceptans. Nu är det så här. Jag är sån här. Att inte bli arg, ledsen, förbannad, besviken. Något sånt kommer ju knappast hjälpa mig, men ja, det är lättare sagt än gjort.

Jag syr mycket. För hand, trots att jag har symaskin. Det tar tid, det får mig i fokus. Oklart om det är ett bra fokus eller om även detta i grund och botten handlar om eskapism, glömma tiden och nuet, prestera ständigt. Men jag syr i alla fall. Hatt, kappor, mantel, krage. Viktoriansk stil.

Katterna och jag umgås mycket, förstås. Xilo har vuxit och blivit stor. Han är kastrerad nu, men buset kvarstår. De andra två blir tokiga på honom ibland. Jag också. Men allt är förlåtet, han är en sån liten underbar krabat.

Lägenheten är ett fullständigt kaos. När man är så här trött som jag är, på det sätter som knappast går att vila eller sova bort, är det lite extra jobbigt att ta tag i högar av kläder och disk. Jag har yogan mycket i veckan, och vet att det vore bra att fortsätta med det lite oftare hemma också. Så, att skapa lite golvyta nog för yogamattan vore kanske ingen dum idé.

Ensamheten är svår, men jag har några riktiga pärlor till vänner som finns för mig. Och utan katterna, ja, nej det vore misär på riktigt.

Så, här är du nu 2015. Vi får väl se hur du blir. Lite bättre än 2014 hoppas jag.

God fortsättning.

IMG_9856.JPG

IMG_9838.JPG

IMG_9846.JPG

IMG_9826.JPG

IMG_9834.JPG

IMG_9810.JPG

IMG_9800.JPG

IMG_9783.JPG

IMG_9808.JPG

IMG_9850.JPG

IMG_9781.JPG

IMG_9759.JPG

IMG_9831-0.JPG

IMG_9758.JPG

IMG_9739.JPG

IMG_9745.JPG

IMG_9807.JPG

IMG_9723.JPG

IMG_9722.JPG

IMG_9776.JPG

IMG_9734.JPG

IMG_9721.JPG

IMG_9720.JPG

IMG_9817.JPG

IMG_9816.JPG

IMG_9733.JPG

IMG_9683.JPG

IMG_9696.JPG

IMG_9668.JPG

IMG_9627.JPG

IMG_9589.JPG

IMG_9648.JPG

IMG_9588.JPG

IMG_9572.JPG

IMG_9562.JPG

IMG_9564.JPG

IMG_9525.JPG

IMG_9535.JPG

IMG_9517.JPG

IMG_9546.JPG

IMG_9500.JPG

IMG_9528.JPG

IMG_9502.JPG

IMG_9510.JPG

IMG_9490.JPG

IMG_9456.JPG

IMG_9481.JPG

IMG_9447.JPG

IMG_9419.JPG

IMG_9442.JPG

IMG_9509.JPG

IMG_9408.JPG

IMG_9417.JPG

IMG_9404.JPG

IMG_9402.JPG

IMG_9396.JPG

IMG_9353.JPG

IMG_9391.JPG

IMG_9342.JPG

IMG_1655.PNG

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Kroppen är inte din fiende

Jag skrev en grej nyss. Den är på engelska. Den är viktig. Den är också jobbig, för mig personligen. Tror inte jag hade kunnat skriva detta för ca ett år sedan. Inte på nätet i alla fall. Jag har inte förstått förrän på senare tid att ja, jag hade en ätstörning. Jag var sjuk. Men here we go.

Every day millions of women blame themselves for their bodies, all for naught. The body should be, at best, able to do the things your mind want to do, take you where you want to go, help you, support you and make you feel good. We are all (especially women) raised into this thinking that we’re never good enough, an extraordinary waste of energy are wasted of us hating the way we look, or feeling shame over aspekts of our bodies that are actually in our genes.

A former victim of (and still struggling with the aftermaths of) #ortorexia (obsession of a healthy lifestyle to the degree that it’s no longer at all healthy, to both mind and body, I was hating myself intensely if I did not run at LEAST 40 km a week, sometimes working out 3 times/day whilst eating less and ”healthier”, skipping social gatherings in favour of working out, weighing in on 48 kg and STILL hating my body, labelling me a lazy worthless piece of trash etc.) I am both grateful that I’m a little bit better and still these trolls are in my head.

I’m glad to say my project 365 Masquerades has taught me a lot about daring myself to leave my comfort zone.

For example: I always thought my boobs were too small and oddly shaped etc. (Please everyone, no comments on my boobs now, it’s just an example and I don’t need it). But in 365 Masquerades my boobs are perfect. They can suddenly look big, or they can disappear as well, very handy!

I’m a feminist. I’m a hardcore fucking feminist. In the theory of my mind, no judgement of anyone’s body exists. But the reality is harder to deal with. No surprise really – We are constantly force-fed ridicoulus air brushes commercials with unreal women who look like plastic Barbie dolls, and we are brainwashed into believing THIS IS THE WAY YOU MUST LOOK OR YOUR’E WORTHLESS.

I’m sick of it all. Let’s stop caring. Right now. Ok?

IMG_7202.JPG

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , | 2 Comments