Tag Archives: musik

…under the Sycamore trees. (En sommar med Twin Peaks.)

Hej. Ja, oj. Jag har varit väldigt tyst här. Jag vet.

Jag behöver finna ett bra nytt format för min logg. Ett som får mig att vilja skriva mer. För jag vill det. Jag behöver också, kanske framför allt, få tillbaka vanan att göra det. Rutiner är inte min starkaste sida.

Hur som helst så hej. Du som fortfarande är kvar här. Trevligt att råkas igen. Om du fortfarande gått in här ibland trots min förbannade inaktivitet så skriv något, så vet jag. Att jag ska fortsätta skriva, eller något åt det hållet.

Såhär.

Under perioden 22 maj – 4 september ungefär bestod mitt liv, utan överdrift, framför allt av en sak: Twin Peaks. Ni som vet, vet att säsong tre The Return äntligen kom. Fortfarande en konstig, surrealistisk känsla att det blev mer av den enda TV-serie jag någonsin älskat. Jag har varit ett Twin Peaks-fan i give or take 20 år. Fan är fel ord. Ett FREAK. Under perioden 22 maj – 4 september ungefär bestod mitt liv, utan överdrift, framför allt av en sak: Twin Peaks. Ni som vet, vet att säsong tre The Return äntligen kom. Fortfarande en konstig, surrealistisk känsla att det blev mer av den enda TV-serie jag någonsin älskat. Jag har varit ett Twin Peaks-fan i give or take 20 år. Fan är fel ord. FREAK.

Så jag dök ner med huvudet före, givetvis.

Jag har inte så mycket annat i mitt liv som jag kan lägga intresse, kärlek och mängder av tid åt, så jag dök djupt, djupt, djupt. Under perioden maj – september har jag haft 6 veckors semester med INGENTING. En (1) bra dag, annars mest blä som vi kan skippa här. Så förutom att jag jobbat och jobbar heltid, semestern och mina älskade, bästa och gång på gång livräddande katter (tacka gudarna för de tre!) så har jag haft en sak: Twin Peaks.

En vecka efter premiären i maj lät jag tatuera in en rad Twin Peaks-symboler och -motiv. Jag hängav mig till den milda grad i serien att jag började skriva långa inlägg i Twin Peaks-grupper på nätet. Inlägg är fel ord. Artiklar, fast på sociala medier.

Nygjorda den 29 maj = ser halvtrist svullna ut här.

En av dessa ”artiklar” fångade Andrews intresse. Jag har aldrig träffat Andrew. Denna artikel, som handlade om hur alkemi hänger ihop med Twin Peaks, hade gjort Andrew imponerad. Jag blev rekryterad till Twin Peaks-sidan som han startat vid namn 25 Years Later. Jag blev Twin Peaks-skribent. Sedan i juni har vi (och ett gäng andra) jobbat med att skriva. Fortlöpande, intensivt och alla på våra egna sätt, utifrån våra egna synvinklar.

Mina artiklar har handlat om visuella inslag och tolkningar av dessa, ibland om konst, ibland ganska personliga, och väldigt mycket om alkemi och esoteriska ämnen. De senare är jag långt ifrån expert på. Intresserad, ja. Fascinerad. Kunnig? Mer än någon i allmänhet, och mer nu än innan jag började skriva, helt klart. Men exceptionellt kunnig, nej.

Jag har fått en helt överväldigande fantastisk respons på det jag skrivit under juni-september. Helt enormt. Om du redan sett The Return kan du läsa dem förstås. Dvs: Spoilervarning. Jag borde ha tipsat om dem här, men som sagt, det blev inte så. Här är nu istället en sen lista över det jag skrivit hittills: Jag har fått en helt överväldigande fantastisk respons på det jag skrivit under juni-september. Helt enormt…! Om du redan sett The Return kan du läsa dem förstås. Jag borde ha tipsat om dem här, men som sagt, det blev inte så.

Här är nu istället en sen lista över det jag skrivit hittills:

21 juni: Twin Peaks and Alchemy

5 juli: The Good, the Bad and the Bomb – Alchemy continued (and beyond)

12 juli: The failed roll of film that became something more

17 juli: On Pete Martell (gruppartikel)

23 juli: 115 Questions (in a world of blue) after parts 1-10

29 juli: The connection between Sycamores and the portals – A New York theory

3 augusti: Twin Peaks and the legend of King Arthur – All you need to know

7 augusti: It’s a living thing – Analyzing Hawk’s map

17 augusti: Lost in the woods – The connection between Sycamores and portals, part 2

28 augusti: Black as a fire – Twin Peaks is diseased and war is coming

29 augusti: The Staff Makes Their Finale Predictions (gruppinlägg)

3 september: Like a street light in the dark – Twin Peaks saved my life

Den senaste/sista artikeln innehåller inga säsong 3-spoilers (faktiskt!) och är också min absolut mest personliga text för 25 Years Later. Den ger nog fler hintar om varför jag varit så tyst här än vad jag skriver om i detta inlägg.

Och sen blev jag ju ”Youtuber” också. Hmm. Jag skulle bara göra en så kallad ”reaction video” på skoj/kul/test. Jag började inte förrän till episod 9.

Men. Responsen jag fick var enorm och till största delen positiv, folk strömmade till. Jag fortsatte. Varje måndag morgon… När de nya avsnitten släpptes runt 2-3-4 på morgonen svensk tid satt jag oftast redo. Antingen höll jag mig vaken efter söndagen eller så försökte jag sova tidigt på söndagen och göra mina videos vid en då okristligt tidig morgonrutin på måndagar. Efter redigering och uppladdning sov jag sedan sönder min dygnsrytm ännu mer och vaknade ofta helt förvirrad sent på måndagskvällarna.

Ungefär så.
Det där fungerar ju när en har semester. När jag började jobba igen i mitten av augusti spelade jag in innan jag gick till jobbet och redigerade efter jobbet, det var rätt knäppt.

Men jag gjorde det.

Hur som helst, nu så försöker jag i princip fortfarande hämta mig från avslutningen av The Return som sändes natten till den 4 september. Och så jobbar jag, hela tiden känns det som. Jag orkar knappt med annat. Därför har jag tagit en Twin Peaks-paus, men fler artiklar och videos kommer. snart. Framför allt vill jag gärna skriva, när jag har tid, ork och inspiration.

Som här.

Mina videor om Twin Peaks, till större delen ”reaction videos”, finns HÄR.
En helt knäpp sak är att en av dem i skrivande stund har haft 20326 visningar. DET ÄR KNÄPPT PÅ RIKTIGT.

Bonus:

Eftersom jag tydligen inte fick nog av Twin Peaks av allt jag listat ovan, så gjorde jag även ett slags cover på Sycamore trees – här är den:

Det var nog allt för just nu.
Meanwhile.

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Soundtrack of my life 

Smashing Pumpkins – Siamese Dream

Depeche Mode – Songs of faith and devotion

bob hund – bob hund

Hole – Live through this

Björk – Debut

The Cure – Disintegration

Nirvana – In utero

Cranes – Forever

Morrissey – You are the quarry

Radiohead – Kid A

Slowdive – Souvlaki

Mazzy Star – Fade into you

Tom Waits – Mule variations

Nick Drake – Pink moon

Sigur Rós – Ágætis Byrjun

Portishead – Dummy

Einstürzende Neubauten – Haus der Lüge
Osv. 

Posted in Livet | Tagged | 1 Comment

We can be heroes just for one day 

Jag tänkte försöka hinna med det tidiga sömntåget ikväll. Mitt soundtrack blir den här

I can remember standing by the wall
And the guns shot above our heads
And we kissed as though nothing could fall

Imorse när nyheten om David Bowies bortgång nådde mig kändes det självklart att göra en bonus-365-masquerades som hyllning. 

Sov gott. 

  

Posted in Eskapismer, Livet | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Årets sista kväll – och årets bästa

Jag och min vän Robin började smida planer för nyårsafton någon gång innan jul. Båda visste vad vi ville: festligt, dekadent, dans. Men var, hur, i vilket socialt sammanhang? 

Lösa planer på fest i Köpenhamn övergavs ganska snabbt, mycket på grund av de nya fullständigt vidriga gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige som, förutom att de givetvis främst är människofientliga beyond words, gör en resa från Köpenhamn tillbaka till Malmö längre, deprimerande och bra mycket krångligare. 

Endast dagar innan nyårsafton växte den slutgiltiga planen fram. Jag döpte evenemanget till Den sista nattvarden. Åtta vänner, en del nya ansikten för mig, samlades för vegansk knytkalas-middag hemma hos Robin, där jag dekorerat med hemmagjorda girlanger av glittrande silver och guld. Alla bidrog med fantastisk mat: Potatissallad, marinerad tofu med rostade nötter, syrlig pumpasoppa med ingefära, olivbröd, sallader, choklad, glass med kolasås. 

Dessutom var vi alla så stiliga så det var inte klokt. Själv hade jag kvällen innan blött håret och flätat det i ca 1000 pyttesmå flätor som jag sedan rullade ihop till bollar. Att det var obekvämt att sova med är en underdrift, men resultatet – som jag inte riktigt visste på förhand hur det skulle bli – var häpnadsväckande. Jag har aldrig förr haft så lockigt/krusigt hår.   

Nyårsaftons morgon. 

  

Efter sminkning, innan lossandet av flätorna. 

Fabulöst resultat, om jag får säga det själv. Precis så som jag ville ha det – med inspiration från Marlene Dietrich, Clara Bow, Weimarrepubliken och Karl Gerhard.   

 

Ok, lite Man Ray fanns också med i stilen. 

Värdarna bjöd på gin och tonic och väl vid bordet skålade vi alla för ett gott avslut på 2015. Musiken vi spelade, jazz från 20-talet, förstärkte ytterligare kvällens tema vilket ni säkert räknat ut. 

Efter en makalös middag var det dags för kvällens quiz, skapat av yours truly. Eftersom många av oss är Eddie Izzard-fantaster av löjliga mått kallade jag musiktävlingen för Sexy Tunes efter en av Izzards absolut roligaste sketcher. 

Två lag, Team Punch-a-baboon och Team Ting (en Izzardfantast förstår referenserna) tävlade om att fortast identifiera en mängd låtar som jag spelade. Först måste en gissa rätt på artisten, sedan låtens namn och sist året då låten först gavs ut. Vissa låtar hade dessutom bonusfrågor att plocka extra poäng för. 

Låtarna jag valt ut sträckte sig från 1920-2010-talet och bestod av allt från dansband och kuplett till hårdrock, hiphop och soul. Efter en hård kamp vann Team Punch-a-baboon såväl äran som en påse finchoklad. 

För den intresserade finns listan med låtar här och nedan finner ni årtal och bonusfrågor (ja, det tog tid att sätta ihop tävlingen men det var totalt värt det!). 

  
  
  
  
 

Nu var det dags att bege sig till Moriska Paviljongen där temat för kvällens nyårsfest var – just det: 20-tal och The Great Gatsby (enligt mig en ganska dålig film, men utan tvekan snygg). Jag och Robin hade gästlisteplatser och gled likt filmstjärnor förbi en 50 meter lång kö och direkt in via en röd matta som sig bör. Vi gick direkt till baren och beställde en flaska skumpa som levererades med två snygga champagneglas. Nivån på känslan av lyx gjorde mig alldeles lycklig. 

Vi hann bevittna ett uppträdande med lindyhopdansare innan klockan faktiskt nästan var midnatt. Vi gick ut, tittade på raketer, skålade med skumpa och så var 2015 förbi. Jag kunde inte haft ett bättre och stiligare sällskap att inleda 2016 med!

   

Dålig bild på två mycket bra människor. 

 

Gott nytt år!

Efter att ha haft en tuff höst var jag mer än lycklig över att få känna ett rus av kärlek, vänskap, fest och lycka i denna stund. Upplevelsen av denna lycka gjorde mig ännu mer lycklig och jag njöt av stunden på ett sätt jag värderar mycket högt. 

Nyårsafton är definitivt min favorithögtid på året, varje år. En lämnar bakom sig ett år för att se fram emot nästa, även om det är ett linjärt sätt att se på tid. Det är plötsligt inte december längre utan januari. Varje nyårsafton innan klockan 00:00 infinner sig en ibland stressig känsla av att ha en tid att passa som försvinner när klockan passerat midnatt. Då är det tidlös fest som gäller och just denna kväll blev festligheterna något alldeles speciellt fantastiskt. Dans, dans, dans! Skålande i skumpa, kramar med vänner, nya bekantskaper. 

  

Årets första bild, tagen kl. 00:01, ser mest ut som en post-apokalyptisk scen på dagtid. 

 

Robin, som är dansk, fick vid ett tillfälle en kransekage av en annan dansk och även om jag lärt mig att det är en dansk tradition att förtära detta märkliga bakverk under nyårsafton fick jag nu bevittna betydelsen av denna tradition på första parkett. Robins min när kransekagen bjöds honom glömmer jag aldrig. Tänk er en person som varit utan annat än vatten och bröd i flera år, men som plötsligt står inför ett berg av läckerheter. Precis så såg han ut. Jag skrattade roat, länge. 

Inte långt innan Moriskan stängde gick brandlarmet vilket var något av en bummer givetvis. När vi fick återvända in igen skulle festen stänga och jag tackade högre makter för att vi låtit lägga våra ytterkläder i DJ-båset där vår vän och middagsgäst Josef spelade under kvällen. Kön till garderoben var så lång att jag mådde lite illa av att se den. Istället kunde vi tåga hemåt, sjungandes på vägen och höga på känslan av fest och glädje.

Jag är så nöjd med kvällen. Inte bara var det årets sista kväll – det var årets absolut bästa. Och det faktum att vi styrt upp planerna endast dagar tidigare gjorde det ännu bättre. 

Jag vaknade med sminket på. Det kändes som att det hörde till konceptet. 

  

2016 inleddes på allra möjligast bästa vis! Jag hoppas så att resten av året också blir bra på alla vis – jag är värd det. 

Tack Robin, Moa, Thom, Alexandra, Robert, Ellie och Josef för fabulöst sällskap, många skratt och en fin kväll på alla vis!

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Här är ditt liv

Turen att bli presenterad på museets intranät inför hundratals kollegor har kommit till mig. Syftet med medarbetarintervjuerna är att folk ska lära känna varandra lite bättre. Med detta sagt – undrar vad kollegorna i Stockholm får för bild av mig nu…

”När Gisela inte ägnar sig åt konst ägnar hon sig gärna åt musik. Hon gör låtar själv i en mer lågmäld stil.
– Det är någon slags mörk melankolisk pop.
Hör ett smakprov genom att klicka på länken här.
Sedan tycker hon att det är roligt att klä upp sig. Hon har ett helt rum hemma som är som en hel teatergarderob med peruker och kläder till fester.
– Jag skapar själv kostymer ochperformativitet. Det är därför jag älskar Cindy Sherman.
Gisela brukar bokas till barnkalas då hon klär ut sig i en barock-pierrotdräkt och slukar och sprutar eld.
– Det gör jag bara för att det är kul – inte för att ha som något extraknäck.
Hon ägnar sig också åt yoga och löpning. Hemma består familjen av två katter – en svart och en vit.
– De är mitt liv.

Dessutom älskar hon att gå på naturhistoriska och medicinhistoriska museer.
– Jag är en slags amatörvetare som är fascinerad av siamesiska tvillingar och freakshows. Jag är intresserad av hur de levde.
– Så fort något är annorlunda sätter det fingret på någonting som handlar om normen och vilka förutfattade meningar vi har – blicken på det onormala.
– Om man föddes missbildad förr i tiden institutionaliserades man även om man var helt klar i huvudet. Freakshowerna var deras enda möjlighet att komma ut och tjäna pengar.
– Ofta hade de ett bra liv jämfört med alternativet.
Gisela har läst massor av böcker om hur de levde och så fort hon får en möjlighet åker hon till Berlin och går på naturhistoriska museer.
– Det är mitt morbida intresse som jag har för burkar med saker i. Jag tycker att det är jätteintressant med sådant som står ut från normen.

Hon har också ett eget kuriosakabinett hemma med makabra saker.
– Det finaste är en död fladdermus som jag har hittat själv.
– När man jobbar med barn är det kul att smyga in olika normkritiska idéer och vinklingar. Det är kul att överraska barn och göra något som barn inte förväntar sig att en vuxen ska göra.
– Jag är intresserad av teorier kring normkritiskt tänkande. Man kan ifrågasätta saker och ting. Barn behöver se olika saker utöver det normala.
– Jag har en hemlig dröm att jag ska få ett skägg som växer ut så jag kan bli Skäggiga damen. Får se om det växer ut någon gång!”

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments

Dramalogen!

I måndags var jag inbjuden till Dramalogen i Halmstad för att hålla i en heldag för deras 15 deltagare. Dramalogen är ett helt nytt och smått fantastiskt projekt, en skola och ett jobb. Såhär beskriver de själva verksamheten:

Dramalog, en mänsklig genomlysningsapparat. Dramalogen är en person som kan föra och underlätta dialog mellan olika grupper i samhället, näringsliv och offentlig verksamhet, med estetiska redskap.
En Dramalog kan vara en del av en verksamhet eller arbeta som frilans.

Dramalogi – Läran om att göra det osynliga synligt dvs. göra en bild, visualisera ett problem eller ett hinder i en arbetsprocess. Skapa bilder och motbilder med estetiska redskap.
Ett upprätthållande a den demokratiska processen genom dialog.

20131009-154657.jpg
Finputsning av dagens program på tåget upp.

Tidigt tog jag tåget till Halmstad och blev hämtad i Kulturmobilen av Maggan, Peter och Woody. Maggan är min fd gymnasieklasslärare i drama och hon har varit en stor inspiratör till mitt liv som det är nu. Peter är hennes partner och man, och Woody är världens sötaste hund.

20131009-154709.jpg
Kulturmobilen!

20131009-154732.jpg
Världens sötaste Woody!

Under förmiddagen pratade jag om processorienterad kreativitet (motsats till resultatsinriktad), om att våga stå på osäker mark, ”att jävlas med sig själv” och presenterade saker jag arbetat med i denna anda. Dramalogerna fick bekanta sig med Zon Moderna som jag arbetat med och med mitt egna projekt Artist In My Residence. Jag tog även upp allmänna tankar om konstpedagogik, om dess roll och syfte och lite av dess historia.

Kort paus.

Därpå ett stort frosseri i saker jag skapat under de senaste åren. Jag visade filmerna Ich muß sein!, Algorithm, Kära farfar – en film om Rudi och Cinématographe Fleischer, samt musikvideos till Anhedonia och 60 Days. Jag spelade upp min senaste låt Silently by the water, som ett exempel på viljan eller behovet att skapa något av traumatiska, sorgliga händelser.

Lunchpaus. Min mamma kom till Dramalogen (hon bor ju i Halmstad) med en massa god vegansk rawfood till mig. Nästan allt var raw i alla fall. Färskpressade juicer (vad sägs om äpple, broccoli, kivi och kål? Skitgott!), bär till efterrätt och linser, broccoli och tomater med currybollar till huvudrätt. Nom.

20131009-154751.jpg
Lunch.

Eftermiddagen inledde jag med bildkonst, där jag visade en mängd exempel på saker jag gjort. Sedan tog jag även upp performativitet som kreativ kanal, där man använder kroppen och det sociala rummet som spelplats för olika uttryck och identitetslek. Med andra ord – jag visade en mängd exempel på hur jag de senaste ca två åren mer och mer börjat klä upp mig/ut mig till olika alter egos, olika stilar och personligheter, även då det inte är maskerad jag ska på. (Livet är för övrigt en enda lång maskerad.)

20131009-154827.jpg
Jag ser lite salig ut under en av presentationerna.

Dramalogerna var väldigt fina och bra och mottagliga för alla intryck. De hade många tankar och idéer. Så självklart skulle de få utlopp för dessa. Som avslutning på dagen fick de alltså en uppgift – ungefär ”omsätt det du sett och hört under dagen, tolka fritt, producera något eget med inspiration från mig eller det jag gjort och sagt idag”. Där släppte jag dem och de fick en dryg timme på sig.

20131009-154859.jpg
Här görs det en kort stop-motion-film!

När vi samlades igen fanns det filmer, hattar, bildkonstverk, ett musikstycke, en målad hand och en massa annat. Vi tittade på allt och pratade om allt. Jag blev väldigt ödmjuk och rörd av all kreativitet som de unga konstnärerna lyckats funna och använda utifrån mig. Framför allt blev jag väldigt imponerad av att så många, så gott som alla, hade nappat på tanken att utmana sig själv och medvetet röra sig utanför sin egen comfort zone, som jag hade pratat om under dagen.

En av dramalogerna körde mig till tåget och sedan åkte jag hem till Malmö igen. Jag satt i tågfönstret och såg solen gå ner och kände mig uppfylld av tankar och ödmjukhet. Kanske tacksamhet också, ja, absolut. Och jag var så trött av allt detta så att jag gick och lade mig vid nio när jag var hemma igen…

20131009-161203.jpg
Dagens program.

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Silently by the water

En ung man försvann i augusti. Jag gick en dag vid hamnen och fördrev tiden innan ett möte. Jag tog lite foton av vattnet.

Morgonen efter hittades den unga mannen på precis det ställe där jag varit kvällen innan.

På kvällen samma dag som han hittades stod vi nästan hundra personer på kajkanten, alldeles tysta. Rökelse, blommor, ljus. Många tårar, även från mig. Jag tände ljus för de av mina vänner som inte orkade eller kunde vara där.

Han var en vän till flera av mina vänner. Jag kände honom inte personligen, men händelsen påverkade mig starkt.

De senaste dagarna har jag skrivit en låt om den här händelsen. Nu är låten klar.

Lyssna gärna på Silently by the water här. Ladda ner från music.eskapi.com, där även texten finns.

Silently by the water

Posted in Eskapismer, Livet | Tagged , , , , , | Leave a comment

Många videor

Igen – jag får inte dessa att funka i alla webbläsare. Men hoppas de går att se. (Hos mig funkar iPhone och Safari. Rapportera gärna med en kommentar om hur det funkar för dig.)

Först lite party. Absint, livemusik och konstutställning i hamnen, vin med Natasha i parken.

Your browser does not support the video tag

Emma och Lina dansar lindy efter Frank Fairfield-spelningen.

Utsikten.

Lyssna noga, så hör ni Zwanzigs signaturljud – mysgnället. Vet inget bättre ord.

Ypsilon är ju bara söt liksom.

Kattliv. Titta på såpbubblor, åma sig på golvet, bli klappad. Inte illa.

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments

”…and look out on the ruins of mankind”

NY LÅT NY LÅT NY LÅT.

När jag mår skit är jag åtminstone produktiv. Lyssna på nya låten här:

Gisela – Nothing is left

Text:

NOTHING IS LEFT
I am the only cure
I am the one who will break it apart to find new life
Finding a light
Plant something new that can grow on the earth that was burning
Cracking the code
Changing the mode to be brighter and blooming like springtime
The answer is me
I’ll be what I’ll be to see everything in a new light
Make darkness bright
I am the one to make all of this finally happen
I am the one, I am the one
But I feel like exploding
Shatter the sky
Scatter the earth and bring everything down to hell with me
Laugh in your face
Kill all the hope if there was anything in the first place
Tear it apart
Destroy everything and look out on the ruins of mankind
Rubble and smoke
Fire and misery
I will leave nothing alive
No screaming and shouts
I’ll silence the moaning and put an end to all the noice
No idiots left
No one is left
Nothing is left
I am the one

Från kommande ännu icke officiellt album!

Jag har släppt sjukt mycket musik på senaste så om du missat det eller gillar något jag gjort tidigare så tycker jag du ska trycka på den här sjukt långa länken och botanisera bland typ (jag vet inte ens men kanske) 30-40 låtar jag gjort på 12 år.

20130612-002541.jpg

Posted in Eskapismer | Tagged , , , , | Leave a comment