Tag Archives: kärlek

…under the Sycamore trees. (En sommar med Twin Peaks.)

Hej. Ja, oj. Jag har varit väldigt tyst här. Jag vet.

Jag behöver finna ett bra nytt format för min logg. Ett som får mig att vilja skriva mer. För jag vill det. Jag behöver också, kanske framför allt, få tillbaka vanan att göra det. Rutiner är inte min starkaste sida.

Hur som helst så hej. Du som fortfarande är kvar här. Trevligt att råkas igen. Om du fortfarande gått in här ibland trots min förbannade inaktivitet så skriv något, så vet jag. Att jag ska fortsätta skriva, eller något åt det hållet.

Såhär.

Under perioden 22 maj – 4 september ungefär bestod mitt liv, utan överdrift, framför allt av en sak: Twin Peaks. Ni som vet, vet att säsong tre The Return äntligen kom. Fortfarande en konstig, surrealistisk känsla att det blev mer av den enda TV-serie jag någonsin älskat. Jag har varit ett Twin Peaks-fan i give or take 20 år. Fan är fel ord. Ett FREAK. Under perioden 22 maj – 4 september ungefär bestod mitt liv, utan överdrift, framför allt av en sak: Twin Peaks. Ni som vet, vet att säsong tre The Return äntligen kom. Fortfarande en konstig, surrealistisk känsla att det blev mer av den enda TV-serie jag någonsin älskat. Jag har varit ett Twin Peaks-fan i give or take 20 år. Fan är fel ord. FREAK.

Så jag dök ner med huvudet före, givetvis.

Jag har inte så mycket annat i mitt liv som jag kan lägga intresse, kärlek och mängder av tid åt, så jag dök djupt, djupt, djupt. Under perioden maj – september har jag haft 6 veckors semester med INGENTING. En (1) bra dag, annars mest blä som vi kan skippa här. Så förutom att jag jobbat och jobbar heltid, semestern och mina älskade, bästa och gång på gång livräddande katter (tacka gudarna för de tre!) så har jag haft en sak: Twin Peaks.

En vecka efter premiären i maj lät jag tatuera in en rad Twin Peaks-symboler och -motiv. Jag hängav mig till den milda grad i serien att jag började skriva långa inlägg i Twin Peaks-grupper på nätet. Inlägg är fel ord. Artiklar, fast på sociala medier.

Nygjorda den 29 maj = ser halvtrist svullna ut här.

En av dessa ”artiklar” fångade Andrews intresse. Jag har aldrig träffat Andrew. Denna artikel, som handlade om hur alkemi hänger ihop med Twin Peaks, hade gjort Andrew imponerad. Jag blev rekryterad till Twin Peaks-sidan som han startat vid namn 25 Years Later. Jag blev Twin Peaks-skribent. Sedan i juni har vi (och ett gäng andra) jobbat med att skriva. Fortlöpande, intensivt och alla på våra egna sätt, utifrån våra egna synvinklar.

Mina artiklar har handlat om visuella inslag och tolkningar av dessa, ibland om konst, ibland ganska personliga, och väldigt mycket om alkemi och esoteriska ämnen. De senare är jag långt ifrån expert på. Intresserad, ja. Fascinerad. Kunnig? Mer än någon i allmänhet, och mer nu än innan jag började skriva, helt klart. Men exceptionellt kunnig, nej.

Jag har fått en helt överväldigande fantastisk respons på det jag skrivit under juni-september. Helt enormt. Om du redan sett The Return kan du läsa dem förstås. Dvs: Spoilervarning. Jag borde ha tipsat om dem här, men som sagt, det blev inte så. Här är nu istället en sen lista över det jag skrivit hittills: Jag har fått en helt överväldigande fantastisk respons på det jag skrivit under juni-september. Helt enormt…! Om du redan sett The Return kan du läsa dem förstås. Jag borde ha tipsat om dem här, men som sagt, det blev inte så.

Här är nu istället en sen lista över det jag skrivit hittills:

21 juni: Twin Peaks and Alchemy

5 juli: The Good, the Bad and the Bomb – Alchemy continued (and beyond)

12 juli: The failed roll of film that became something more

17 juli: On Pete Martell (gruppartikel)

23 juli: 115 Questions (in a world of blue) after parts 1-10

29 juli: The connection between Sycamores and the portals – A New York theory

3 augusti: Twin Peaks and the legend of King Arthur – All you need to know

7 augusti: It’s a living thing – Analyzing Hawk’s map

17 augusti: Lost in the woods – The connection between Sycamores and portals, part 2

28 augusti: Black as a fire – Twin Peaks is diseased and war is coming

29 augusti: The Staff Makes Their Finale Predictions (gruppinlägg)

3 september: Like a street light in the dark – Twin Peaks saved my life

Den senaste/sista artikeln innehåller inga säsong 3-spoilers (faktiskt!) och är också min absolut mest personliga text för 25 Years Later. Den ger nog fler hintar om varför jag varit så tyst här än vad jag skriver om i detta inlägg.

Och sen blev jag ju ”Youtuber” också. Hmm. Jag skulle bara göra en så kallad ”reaction video” på skoj/kul/test. Jag började inte förrän till episod 9.

Men. Responsen jag fick var enorm och till största delen positiv, folk strömmade till. Jag fortsatte. Varje måndag morgon… När de nya avsnitten släpptes runt 2-3-4 på morgonen svensk tid satt jag oftast redo. Antingen höll jag mig vaken efter söndagen eller så försökte jag sova tidigt på söndagen och göra mina videos vid en då okristligt tidig morgonrutin på måndagar. Efter redigering och uppladdning sov jag sedan sönder min dygnsrytm ännu mer och vaknade ofta helt förvirrad sent på måndagskvällarna.

Ungefär så.
Det där fungerar ju när en har semester. När jag började jobba igen i mitten av augusti spelade jag in innan jag gick till jobbet och redigerade efter jobbet, det var rätt knäppt.

Men jag gjorde det.

Hur som helst, nu så försöker jag i princip fortfarande hämta mig från avslutningen av The Return som sändes natten till den 4 september. Och så jobbar jag, hela tiden känns det som. Jag orkar knappt med annat. Därför har jag tagit en Twin Peaks-paus, men fler artiklar och videos kommer. snart. Framför allt vill jag gärna skriva, när jag har tid, ork och inspiration.

Som här.

Mina videor om Twin Peaks, till större delen ”reaction videos”, finns HÄR.
En helt knäpp sak är att en av dem i skrivande stund har haft 20326 visningar. DET ÄR KNÄPPT PÅ RIKTIGT.

Bonus:

Eftersom jag tydligen inte fick nog av Twin Peaks av allt jag listat ovan, så gjorde jag även ett slags cover på Sycamore trees – här är den:

Det var nog allt för just nu.
Meanwhile.

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments

Årets sista kväll – och årets bästa

Jag och min vän Robin började smida planer för nyårsafton någon gång innan jul. Båda visste vad vi ville: festligt, dekadent, dans. Men var, hur, i vilket socialt sammanhang? 

Lösa planer på fest i Köpenhamn övergavs ganska snabbt, mycket på grund av de nya fullständigt vidriga gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige som, förutom att de givetvis främst är människofientliga beyond words, gör en resa från Köpenhamn tillbaka till Malmö längre, deprimerande och bra mycket krångligare. 

Endast dagar innan nyårsafton växte den slutgiltiga planen fram. Jag döpte evenemanget till Den sista nattvarden. Åtta vänner, en del nya ansikten för mig, samlades för vegansk knytkalas-middag hemma hos Robin, där jag dekorerat med hemmagjorda girlanger av glittrande silver och guld. Alla bidrog med fantastisk mat: Potatissallad, marinerad tofu med rostade nötter, syrlig pumpasoppa med ingefära, olivbröd, sallader, choklad, glass med kolasås. 

Dessutom var vi alla så stiliga så det var inte klokt. Själv hade jag kvällen innan blött håret och flätat det i ca 1000 pyttesmå flätor som jag sedan rullade ihop till bollar. Att det var obekvämt att sova med är en underdrift, men resultatet – som jag inte riktigt visste på förhand hur det skulle bli – var häpnadsväckande. Jag har aldrig förr haft så lockigt/krusigt hår.   

Nyårsaftons morgon. 

  

Efter sminkning, innan lossandet av flätorna. 

Fabulöst resultat, om jag får säga det själv. Precis så som jag ville ha det – med inspiration från Marlene Dietrich, Clara Bow, Weimarrepubliken och Karl Gerhard.   

 

Ok, lite Man Ray fanns också med i stilen. 

Värdarna bjöd på gin och tonic och väl vid bordet skålade vi alla för ett gott avslut på 2015. Musiken vi spelade, jazz från 20-talet, förstärkte ytterligare kvällens tema vilket ni säkert räknat ut. 

Efter en makalös middag var det dags för kvällens quiz, skapat av yours truly. Eftersom många av oss är Eddie Izzard-fantaster av löjliga mått kallade jag musiktävlingen för Sexy Tunes efter en av Izzards absolut roligaste sketcher. 

Två lag, Team Punch-a-baboon och Team Ting (en Izzardfantast förstår referenserna) tävlade om att fortast identifiera en mängd låtar som jag spelade. Först måste en gissa rätt på artisten, sedan låtens namn och sist året då låten först gavs ut. Vissa låtar hade dessutom bonusfrågor att plocka extra poäng för. 

Låtarna jag valt ut sträckte sig från 1920-2010-talet och bestod av allt från dansband och kuplett till hårdrock, hiphop och soul. Efter en hård kamp vann Team Punch-a-baboon såväl äran som en påse finchoklad. 

För den intresserade finns listan med låtar här och nedan finner ni årtal och bonusfrågor (ja, det tog tid att sätta ihop tävlingen men det var totalt värt det!). 

  
  
  
  
 

Nu var det dags att bege sig till Moriska Paviljongen där temat för kvällens nyårsfest var – just det: 20-tal och The Great Gatsby (enligt mig en ganska dålig film, men utan tvekan snygg). Jag och Robin hade gästlisteplatser och gled likt filmstjärnor förbi en 50 meter lång kö och direkt in via en röd matta som sig bör. Vi gick direkt till baren och beställde en flaska skumpa som levererades med två snygga champagneglas. Nivån på känslan av lyx gjorde mig alldeles lycklig. 

Vi hann bevittna ett uppträdande med lindyhopdansare innan klockan faktiskt nästan var midnatt. Vi gick ut, tittade på raketer, skålade med skumpa och så var 2015 förbi. Jag kunde inte haft ett bättre och stiligare sällskap att inleda 2016 med!

   

Dålig bild på två mycket bra människor. 

 

Gott nytt år!

Efter att ha haft en tuff höst var jag mer än lycklig över att få känna ett rus av kärlek, vänskap, fest och lycka i denna stund. Upplevelsen av denna lycka gjorde mig ännu mer lycklig och jag njöt av stunden på ett sätt jag värderar mycket högt. 

Nyårsafton är definitivt min favorithögtid på året, varje år. En lämnar bakom sig ett år för att se fram emot nästa, även om det är ett linjärt sätt att se på tid. Det är plötsligt inte december längre utan januari. Varje nyårsafton innan klockan 00:00 infinner sig en ibland stressig känsla av att ha en tid att passa som försvinner när klockan passerat midnatt. Då är det tidlös fest som gäller och just denna kväll blev festligheterna något alldeles speciellt fantastiskt. Dans, dans, dans! Skålande i skumpa, kramar med vänner, nya bekantskaper. 

  

Årets första bild, tagen kl. 00:01, ser mest ut som en post-apokalyptisk scen på dagtid. 

 

Robin, som är dansk, fick vid ett tillfälle en kransekage av en annan dansk och även om jag lärt mig att det är en dansk tradition att förtära detta märkliga bakverk under nyårsafton fick jag nu bevittna betydelsen av denna tradition på första parkett. Robins min när kransekagen bjöds honom glömmer jag aldrig. Tänk er en person som varit utan annat än vatten och bröd i flera år, men som plötsligt står inför ett berg av läckerheter. Precis så såg han ut. Jag skrattade roat, länge. 

Inte långt innan Moriskan stängde gick brandlarmet vilket var något av en bummer givetvis. När vi fick återvända in igen skulle festen stänga och jag tackade högre makter för att vi låtit lägga våra ytterkläder i DJ-båset där vår vän och middagsgäst Josef spelade under kvällen. Kön till garderoben var så lång att jag mådde lite illa av att se den. Istället kunde vi tåga hemåt, sjungandes på vägen och höga på känslan av fest och glädje.

Jag är så nöjd med kvällen. Inte bara var det årets sista kväll – det var årets absolut bästa. Och det faktum att vi styrt upp planerna endast dagar tidigare gjorde det ännu bättre. 

Jag vaknade med sminket på. Det kändes som att det hörde till konceptet. 

  

2016 inleddes på allra möjligast bästa vis! Jag hoppas så att resten av året också blir bra på alla vis – jag är värd det. 

Tack Robin, Moa, Thom, Alexandra, Robert, Ellie och Josef för fabulöst sällskap, många skratt och en fin kväll på alla vis!

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

”Sorg är ingenting annat än hemlös kärlek”

Så inleddes ceremonin. 

Jag väntar på ett tåg på Knutpunkten i Helsingborg efter en känslomässigt fulländad dag, för att uttrycka sig så. Jag har varit på den vackraste begravningen någonsin, och en av de mest hjärtskärande. Jag har genom minnen återbesökt stora delar av Gisela då hon var 0-14 år, allt genom att träffa, prata med, se bilder på, skratta och gråta tillsammans med människorna som var en stor del av barnet Giselas liv. Och en av de människorna fattades, så otroligt mycket – för det var henne vi alla samlades för att minnas. Det var henne vi idag begravt. 

  
Jag är otroligt ledsen. Jag är också otroligt glad, för det jag hade, minnena vi tillsammans fortfarande kan dela, dagen som blev så vacker, och för att jag (helt för egen självisk del) fått och kunnat hänge mig åt att få känna, verkligen känna. 

Det är så otroligt svårt att behöva gå fram till en kista där det ligger en person som för bara tre veckor sedan var en levande och underbart sprudlande, varm person. Det är så svårt att behöva tvinga sig att lägga ner rosorna, fuktade av tårar, som ett sista farväl. Ett absolut, sista farväl. 

  
Det är också en fantastisk känsla att känna samhörighet med människor man inte träffat sedan tonåren, människor vars band till en själv är starka nog att hålla över tid utan att brytas eller naggas. Band som snarare blivit starkare efter denna dag. 

  
Tack familjen H – Anton, John, Anna, Gregor – inte bara för en viktig och betydelsefull dag. Tack också för allt fint vi gjorde tillsammans som barn. 

Tack. 

Och tack, käraste Lena. Sov gott. 

Posted in Livet | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Jag drömde om en vänskap

Jag drömde om en vänskap. En kärlek som bröt ner och upphävde och avslutade allt det onda och skapade något gott.

Jag drömde väl om ett hem. En plats som var min. En plats där jag kan vara trygg. En plats där jag får vara. 

Ögon som möter mina utan att vika undan. Ord som hakar i mina.
En gemensam tystnad. Om att inte alltid vara så förfärande ensam.

(Ur Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein.)

Posted in Livet | Tagged , , , , | 1 Comment

Kattgrattis

Mina tre älskade bästa fyller alla år någon gång runt nu: slutet maj/början juni. Lite svår att veta när eftersom Zwanzig och Xilo båda är övergivna hittekatter och Ypsilon är omplacerad, men jag vet att Ypsilon är född i ”slutet av maj” och jag tror att Zwanzig är född i början av juni, Xilo runt mitten av juni. Hur som! Grattis! Xilo 1 år, Ypsilon 6 år, Zwanzig 5 år.

Jag älskar er. 

 

 

   

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Gripande måndag 

”Kärlek, svartsjuka, sorg” av en av flickorna i ”min” klass, ett estetiskt särskolegymnasium, alla med intellektuella samt neuropsykiatriska och/eller fysiska funktionshinder.

  
Jag fullständigt älskar denna klass, som jag hade för fjärde gången i morse. Tjejen som ritat detta var blyg i början, men nu har hon verkligen öppnat sig för mig och hon berättar så många saker om sig själv. Personliga saker. Stort leende och kramar mötte mig när vi sa god morgon i museientrén idag. 

Jag känner mig så privilegierad och hedrad över att få ha lärt känna henne (och de andra). Om man får ha personliga favoriter när man arbetar med grupper som jag gör – så hon är verkligen en av dem. Hon är en sådan kärleksfull och varm person.

Att veta allt detta om henne – och sedan bli nära till gråten idag när vi kom att tala om respekt, om hur man hanterar situationer när folk behandlar en illa.

”Efter ett tag vänjer man sig”, sade hon. ”Och då man inte orkar bry sig längre.”

Jag sa till henne: ”Låt aldrig någon vara elak mot dig. Du är för bra för det.” 

”Jag står alltid upp för andra, om jag kan”, sade hon. ”Men Gisela, kanske du har rätt – jag måste stå upp för mig själv också.”

Ett mycket gripande ögonblick för mig, det här som hände idag. Kanske kan jag ge något viktigt med mitt arbete. Och få något viktigt också. Jag verkligen hoppas, och tror, att jag kan det.

Det måste bara vara så. 

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Envägsvänskap är inte vänskap alls

En sak som är viktig, tycker jag, för att man inte bara ska kunna vara en vän utan även FÖRBLI en sådan, är att man visar att man bryr sig. Hör av sig ibland. Bara säger hej eller vad fan som helst. 

Jag måste bli hårdare framöver med att inte ägna omtanke och energi åt vänner som inte visar vänskap tillbaka. Det spelar ingen roll hur bra man själv tycker att den personen är eller hur gärna man än skulle VILJA vara bra vänner – om det är envägsvänskap är det inte konstruktivt. 

Det heter vännER med betoning på plural, för vänskap kan aldrig vara ett enpersonsjobb. 

Då är det inte vänskap – då är det potentiella risker att bli sårad, besviken och ledsen.

Ovanstående information gäller tills vidare, eller tills dess att motsatsen bevisats.  

Posted in Livet | Tagged , , , | 1 Comment

Dikt 13/1-2015

Likt vakuum som minns en beröring av kärlekens bris
Belägrade städer som väntar på frihetens pris

Pappersfigurer i regn bara måste stå ut
Kryper ihop undan stormen som aldrig tar slut

Muren som byggts måste brytas
Kom närmre med laddat gevär
Låt blodet åter få flyta
Kom ta mig till främmande sfär

Avlägsna länder
Fredad vik

Likt flaskan med vin som blev drucken helt utan berusning
Den fruktande natten kan ana – det dröjer till ljusning

Famlande händer
Ljudlöst skrik

Abstinensen i kroppen som kränger av frossa och saknad
Likt en längtande knopp ber jag våren om lov att få vakna

(13/1-2015)

Posted in Eskapismer, Livet | Tagged , , , | 1 Comment

Några ord innan läggdags

Varför är det så svårt
Att släppa taget
Kasta bort hoppet
Sluta tänka på de vackraste stunderna som fanns
De vackraste någonsin
Och börja tänka på dem som fina minnen
Utan nostalgi, utan djupaste sorg
Att sluta längta tillbaka till värmen
Av det som var vår gemenskap
Vår kärlek, eller vad det nu var
Att sluta sörja
Att börja acceptera
Utan att känna sig uppäten av förlust

Posted in Livet | Tagged , | Leave a comment

Ord

Tidiga morgnar, rökiga lokaler, trångt, trångt. Jag ser dig dansa, jag hör dig andas, vinet är gratis ikväll och jag är berusad. Solen kommer snart, vi drar ner persiennerna, klamrar oss fast vid natten likt desperata galningar som bara vill leva, bara vill skratta, dricka, röka, hoppas på något älskvärt. Hoppas att få älska. Men solen kommer ändå, den kommer alltid. Och vi löses upp, magin försvinner, besvikelser drabbar oss igen.

För vi vet. Ingenting består, inte ens minnet.

20130929-225311.jpg

Posted in Eskapismer, Livet | Tagged , , , , | Leave a comment