Tag Archives: hälsa

Gripande måndag 

”Kärlek, svartsjuka, sorg” av en av flickorna i ”min” klass, ett estetiskt särskolegymnasium, alla med intellektuella samt neuropsykiatriska och/eller fysiska funktionshinder.

  
Jag fullständigt älskar denna klass, som jag hade för fjärde gången i morse. Tjejen som ritat detta var blyg i början, men nu har hon verkligen öppnat sig för mig och hon berättar så många saker om sig själv. Personliga saker. Stort leende och kramar mötte mig när vi sa god morgon i museientrén idag. 

Jag känner mig så privilegierad och hedrad över att få ha lärt känna henne (och de andra). Om man får ha personliga favoriter när man arbetar med grupper som jag gör – så hon är verkligen en av dem. Hon är en sådan kärleksfull och varm person.

Att veta allt detta om henne – och sedan bli nära till gråten idag när vi kom att tala om respekt, om hur man hanterar situationer när folk behandlar en illa.

”Efter ett tag vänjer man sig”, sade hon. ”Och då man inte orkar bry sig längre.”

Jag sa till henne: ”Låt aldrig någon vara elak mot dig. Du är för bra för det.” 

”Jag står alltid upp för andra, om jag kan”, sade hon. ”Men Gisela, kanske du har rätt – jag måste stå upp för mig själv också.”

Ett mycket gripande ögonblick för mig, det här som hände idag. Kanske kan jag ge något viktigt med mitt arbete. Och få något viktigt också. Jag verkligen hoppas, och tror, att jag kan det.

Det måste bara vara så. 

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , | Leave a comment

On hyperfocus

Let’s talk hyperfocus ✨ (Ja, ett inlägg på engelska.)

What is it? ”An intense form of mental concentration or visualisation that focuses consciousness on a subject, topic or task”. Huperfocus is one of the defining aspects of ADHD. It’s almost impossible to focus on a boring task, but when engaging in something you find interesting, the ”focus is often extreme”. So no: we DON’T lack attention (common prejudice), it’s just harder for us to direct it to certain tasks. (Quotes: Wikipedia.)

Coming out of hyperfocus mode is almost scary. Suddenly, you realise: Oh my, I forgot to eat, I didn’t take a break for hours, I have a severe headache I didn’t even notice before and I need to pee like right NOW but didn’t even felt the need before. But wow, did I get a LOT of work done! ✨

This state of weird, intense focus happens to me all the time. Today as well. I just ”came to” after a 6 hour hyperfocus trance, and looked up finding my half-eaten breakfast from this morning beside me. Thirsty as hell. And suddenly, I felt how tired I was. Because whilst in hyperfocus, it’s like the body turns EVERYTHING else off. Feelings of tiredness, huger, nature calls and thirst included. 

So why do I like my ability to hyperfocus? (Because I do, I wouldn’t want to be without it.)

Well. I AM THE MOST EFFECTIVE PERSON IN THE WORLD (give or take). I probably get more done in an hour than some people do in one or two days, if my conditions are right. I solve every problem, and I GET THINGS DONE.

365 Masquerades is 100% a product of creativity, lack of impulse control, playfulness, outside-the-box thinking and, yes: hyperfocus.

But – what must I be more careful with than the ”average person”?

Take breaks. Have routines for eating, drinking, stretching. If I don’t set an alarm, I WILL forget these things. 

I’m never on the average. My energy and concentration levels are either 1000%, or I’m in a coma from exhaustion. 

And this is why I burn out so easily. 

First step to be kind to yourself, ADHD or not?

Self-awareness. 

Second step? General awareness. Be open with your strong AND your weak spots. Give others a chance to understand you. Make them look after you from time to time, should you forget to do it by yourself.

❤️

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , | 1 Comment

…2015.

365 Masquerades är över. En utställning med bilderna öppnar i slutet av april på Makeriet i Malmö. Tills dess är det paus från maskerader.

Jag är sjukskriven sedan 12/12-14. Utmattningsdepression. Just nu till och med februari. Det är tråkigt. Utställningen jag ansvarar för ihop med två andra, min första där jag är curator, ja, den missar jag. Mycket just nu handlar om acceptans. Acceptera att jag är slut. Acceptera att det måste få vara ok att inte orka, när år av kamp med psykisk ohälsa nu visar sin baksida. Det är knäppt, för det är inte jobbet som bränt ut mig, utan allt annat. Jobbet var det sista jag orkade lägga min energi på, och när jag gör saker gör jag det till 1000%. Det är nog det som är problemet. Energinivån. Det jag ska lära mig nu, och det får jag hjälp med som tur är, är att man kan hålla tillbaka ibland. Att det ska kunna finnas fler än två lägen: Djup utmattning/koma/mental utbrändhet å ena sidan, hyperenergiskt superengagemang å andra sidan. Utmananande. Jag har aldrig vetat något annat. Att jag under hela mitt vuxna liv gått med motton som ”failure is not an option” och med en stor medvetenhet om och en stolthet över att jag aldrig gör någonting halvhjärtat, allt det där faller på plats. Med adhd-diagnosen, med min nuvarande situation där psyket och kroppen så tydligt säger ”nej, det går inte längre, nu är det stopp”.

Min närmsta tid handlar om att arbeta (för att använda ett ord som känns lite paradoxalt i sammanhanget) med energinivåer, återhämtning (yoga, terapi, träffa vänner, övningar på att vara i nuet), skapa rutiner (nästa vecka får jag boendestöd) och vila, vad det nu är. Jag avundas människor som kan dricka kaffe och sitta i en soffa. Jag avundas förmågan att se en hel film, ens en kortfilm, utan att samtidigt behöva göra tusen andra saker för att inte bli tokig av rastlöshet. Så hur jag finner vila är också en av de största utmaningarna. Eller som min mamma brukade säga om att vara ledig, jag glömmer det aldrig: ”Jag ska bara försöka anstränga mig för att ta det lugnt”.

Framför allt: acceptans. Nu är det så här. Jag är sån här. Att inte bli arg, ledsen, förbannad, besviken. Något sånt kommer ju knappast hjälpa mig, men ja, det är lättare sagt än gjort.

Jag syr mycket. För hand, trots att jag har symaskin. Det tar tid, det får mig i fokus. Oklart om det är ett bra fokus eller om även detta i grund och botten handlar om eskapism, glömma tiden och nuet, prestera ständigt. Men jag syr i alla fall. Hatt, kappor, mantel, krage. Viktoriansk stil.

Katterna och jag umgås mycket, förstås. Xilo har vuxit och blivit stor. Han är kastrerad nu, men buset kvarstår. De andra två blir tokiga på honom ibland. Jag också. Men allt är förlåtet, han är en sån liten underbar krabat.

Lägenheten är ett fullständigt kaos. När man är så här trött som jag är, på det sätter som knappast går att vila eller sova bort, är det lite extra jobbigt att ta tag i högar av kläder och disk. Jag har yogan mycket i veckan, och vet att det vore bra att fortsätta med det lite oftare hemma också. Så, att skapa lite golvyta nog för yogamattan vore kanske ingen dum idé.

Ensamheten är svår, men jag har några riktiga pärlor till vänner som finns för mig. Och utan katterna, ja, nej det vore misär på riktigt.

Så, här är du nu 2015. Vi får väl se hur du blir. Lite bättre än 2014 hoppas jag.

God fortsättning.

IMG_9856.JPG

IMG_9838.JPG

IMG_9846.JPG

IMG_9826.JPG

IMG_9834.JPG

IMG_9810.JPG

IMG_9800.JPG

IMG_9783.JPG

IMG_9808.JPG

IMG_9850.JPG

IMG_9781.JPG

IMG_9759.JPG

IMG_9831-0.JPG

IMG_9758.JPG

IMG_9739.JPG

IMG_9745.JPG

IMG_9807.JPG

IMG_9723.JPG

IMG_9722.JPG

IMG_9776.JPG

IMG_9734.JPG

IMG_9721.JPG

IMG_9720.JPG

IMG_9817.JPG

IMG_9816.JPG

IMG_9733.JPG

IMG_9683.JPG

IMG_9696.JPG

IMG_9668.JPG

IMG_9627.JPG

IMG_9589.JPG

IMG_9648.JPG

IMG_9588.JPG

IMG_9572.JPG

IMG_9562.JPG

IMG_9564.JPG

IMG_9525.JPG

IMG_9535.JPG

IMG_9517.JPG

IMG_9546.JPG

IMG_9500.JPG

IMG_9528.JPG

IMG_9502.JPG

IMG_9510.JPG

IMG_9490.JPG

IMG_9456.JPG

IMG_9481.JPG

IMG_9447.JPG

IMG_9419.JPG

IMG_9442.JPG

IMG_9509.JPG

IMG_9408.JPG

IMG_9417.JPG

IMG_9404.JPG

IMG_9402.JPG

IMG_9396.JPG

IMG_9353.JPG

IMG_9391.JPG

IMG_9342.JPG

IMG_1655.PNG

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Kroppen är inte din fiende

Jag skrev en grej nyss. Den är på engelska. Den är viktig. Den är också jobbig, för mig personligen. Tror inte jag hade kunnat skriva detta för ca ett år sedan. Inte på nätet i alla fall. Jag har inte förstått förrän på senare tid att ja, jag hade en ätstörning. Jag var sjuk. Men here we go.

Every day millions of women blame themselves for their bodies, all for naught. The body should be, at best, able to do the things your mind want to do, take you where you want to go, help you, support you and make you feel good. We are all (especially women) raised into this thinking that we’re never good enough, an extraordinary waste of energy are wasted of us hating the way we look, or feeling shame over aspekts of our bodies that are actually in our genes.

A former victim of (and still struggling with the aftermaths of) #ortorexia (obsession of a healthy lifestyle to the degree that it’s no longer at all healthy, to both mind and body, I was hating myself intensely if I did not run at LEAST 40 km a week, sometimes working out 3 times/day whilst eating less and ”healthier”, skipping social gatherings in favour of working out, weighing in on 48 kg and STILL hating my body, labelling me a lazy worthless piece of trash etc.) I am both grateful that I’m a little bit better and still these trolls are in my head.

I’m glad to say my project 365 Masquerades has taught me a lot about daring myself to leave my comfort zone.

For example: I always thought my boobs were too small and oddly shaped etc. (Please everyone, no comments on my boobs now, it’s just an example and I don’t need it). But in 365 Masquerades my boobs are perfect. They can suddenly look big, or they can disappear as well, very handy!

I’m a feminist. I’m a hardcore fucking feminist. In the theory of my mind, no judgement of anyone’s body exists. But the reality is harder to deal with. No surprise really – We are constantly force-fed ridicoulus air brushes commercials with unreal women who look like plastic Barbie dolls, and we are brainwashed into believing THIS IS THE WAY YOU MUST LOOK OR YOUR’E WORTHLESS.

I’m sick of it all. Let’s stop caring. Right now. Ok?

IMG_7202.JPG

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , | 2 Comments

Den långa berättelsen om de senaste nio månaderna (och lite om hela mitt liv)

Hej, nu tänkte jag berätta om vad jag gått igenom de senaste nio månaderna. För jag HAR verkligen gått igenom något som förändrat och kommer att förändra hela mitt liv, hur jag ser på mig själv, hur jag förhåller mig till saker och vilka vanor jag har och kommer att ha.

Först vill jag skriva en viktig sak om att vara såhär personlig och öppen på nätet som jag är, och när du läst hela detta inlägg så kommer du kanske tycka att jag varit personlig, kanske för personlig. Men såhär ser jag det:

Psykisk ohälsa (för det är vad detta handlar om) är vanligt. Det är tabu. Jag har psykisk ohälsa. Jag vill inte leva i en tabu. Jag tycker inte att det ska vara en tabu. Jag vill avstigmatisera psykisk ohälsa. Hallå, det finns. Deal with it. Men framför allt – förstå. Eller försök förstå i alla fall. Säg inte ”ryck upp dig” till en deprimerad (t ex), om du inte också är redo att säga ”jamen det är väl bara att SE” till en synskadad.

Kanske är du som läser detta någon som känner mig väl, då känner du redan till det mesta jag nu tänker skriva. Kanske är du totalt okänd, kanske är du en av mina kollegor som ser mig varje dag och kanske inte hade en aning. Kanske är du en bekant till mig som ibland tyckt att jag beter mig lite märkligt. Kanske går du igenom något liknande, och då hoppas jag att detta ska stödja dig, precis som andras berättelser (och deras mod att berätta på nätet utan att ”skämmas” eller gömma sig) varit till stor hjälp för mig de senaste månaderna.

Så.

Nu går jag rakt på sak.
Jag har ADHD.

Diagnosen fick jag den 16 maj, mindre än 2 veckor sedan. Men ADHD har jag, uppenbarligen, haft i hela mitt liv.

Detta har varit på gång ett tag, diagnosen alltså. Min utredning startade i början av mars. Men den här historien börjar egentligen i september förra året. Here we go.

Det är lördag, 7 september. Jag springer Midnattsloppet i utklädnad och vinner pris i maskeradtävlingen. Står på scen på Stortorget inför tusentals människor. Efter loppet går jag på fest, men något händer. Jag tror jag var fysiskt utmattad och överexalterad av alla intryck i kombination med att jag hade mått sämre igen ett tag, och när jag vaknade nästa morgon hade all energi tagit slut. Jag var på botten och till slut gick jag till psykakuten. Jag kunde inte sluta gråta. Det var söndag eftermiddag. Nästa dag gick jag till jobbet som vanligt. Men jag visste att något var fel, att jag måste göra något. Igen.

Vi backar bandet lite.

Jag har haft återkommande depressioner sedan tonåren och jag har ätit Sertralin (serotonin) sedan 2008. På sommaren 2008 sökte jag läkarvård för jag trodde att jag kanske hade astma, kanske struma, åtminstone något var ju fel på halsen och luftvägarna. Inte bara hade jag (och har haft sedan dess) återkommande infektioner, halsfluss, hosta, heshet, utan jag kunde ibland inte andas. Man utförde olika tester. Spirometritester. Blodtester. Blodtryck. Allt fysiskt man kan tänka sig. Allt var bra med mig, på papper i alla fall. Men ingen frågade ”Hur MÅR du egentligen?”. Ingen sa: ”Vet du vad, det är ångest som gör att du inte kan andas”.

En dag på mitt dåvarande jobb (som IT-support på högskolans bibliotek) satt jag och läste på sidor om olika typer av psykisk ohälsa, och då snubblade jag över det. GAD. Jag läste symptomen och det stämde ju så bra på mig. Jag var tvungen att lämna min plats och gå ifrån en stund. Jag skrev ut papperna, gick till husläkaren och sa ”detta har jag”. Jag tvingade till mig en omgång KBT-terapi genom vårdgaratin, som jag nu lärt mig att det heter.

Det har blivit tre sådana omgångar, den senaste våren 2013. För jag har alltid blivit sämre igen. Det har gått att ställa klockan efter det.

Men, den tredje terapeuten jag hade var annorlunda. Hon gjorde något som ingen av de andra två hade gjort – hon försökte se om det fanns en djupare orsak till min ångest, oro och återkommande depressioner. Första gången jag träffade henne sa hon: ”Jag tror att du kanske kan ha ADHD”. Min reaktion var negativ. Jag? Nej. ADHD har bara stökiga killar som slåss och skriker. Varför skulle jag ha det?

När hon sa detta befann jag mig fortfarande i öppenvården, jag hade fått 12 tillfällen KBT via vårdcentralen och behandlingen avslutades efter dessa. Under sommaren blev jag stadigt sämre, och hur det blev i september har jag redan beskrivit. Men mitt uppföljningsmöte med min tredje terapeut skulle äga rum i september, och jag hörde av mig till henne för att berätta vad som hänt.

Vad som händer sedan är något så fantastiskt. Jag har haft sån tur.

Hon visar sig nu även jobba på en mottagning inom öppenpsykiatrin, dvs steget längre än att få en begränsad omgång KBT här och en där. OCH, det visar sig att min adress i Malmö tillhör just den mottagningen. Hon gjorde vad hon kunde och jag fick snart veta: Vi kan ta emot dig här. Ingen tidsbegränsning. Terapi och utredning. Välkommen.

För första gången slapp jag känna en stress över att ”nu är det bara fyra terapigånger kvar, nu bara tre, två… nu måste jag snart vara frisk”.

Jag ställdes i kö för en neuropsykiatrisk utredning, som det heter. I en sådan skulle man ta reda på hur jag fungerade eller inte fungerade. Mina svagheter, men också styrkor. Och kanske, förhoppningsvis, se om jag faktiskt går med något som jag inte fått hjälp med. Detta var i oktober 2013, och min utredning började först i mars i år, så det tog tid. Men under tiden fick jag gå i terapi hos terapeuten jag kände sedan innan och litade på. Under dessa månader har vi pratat mycket om hur ADHD hos flickor och kvinnor faktiskt kan vara, och jag har mer och mer känt igen mig så himla mycket.

Min utredning började i mars med att jag fick träffa en psykolog, jag tror vi har arbetat vid sex tillfällen (á 1,5 h) tillsammans. Jag har fått göra SÅ MÅNGA olika tester så jag minns inte alla. Härma ett bestämt mönster med hjälp av olikfärgade klossar. Komma ihåg en serie siffror i huvudet och upprepa dem baklänges, i storleksordning, i bakvänd storleksordning. Ordförståelser, muntliga samtal, en koncentrationsövning på datorn, tolka symboler och skriva dem i rätt ordning utifrån en instruktion. Allmänbildning. Matteuppgifter (muntliga!). Logiska följder. Vilken symbol ska bort? Sådana saker. Alla tester började lätt. Så lätt att jag tänkte ”Tror de att det är utvecklingsstörd jag är?”, men det fick jag ibland äta upp. Allt blev svårare och svårare och svårare… Och hela tiden satt psykologen och antecknade, betraktade mig. Det var tufft, men också intressant.

Senare har jag fått veta av psykologen att han noterat mitt sätt att vara på mycket mer än jag trott, och att det är väldigt mycket av mitt beteende som ligger till grund för att hans uppfattning om mig. T ex pratade jag tydligen VÄLDIGT mycket under testerna, kommenterade allting, kom in på stickspår, tänkte högt väldigt väldigt mycket. Till exempel: Istället för att göra ett klosstest under tystnad satt jag och småpratade: ”Jaha jo men just det… Den måste ju bli där, och denna måste vara här. Och den här måste vändas, eller, jo, vänta nu. Jo.” Jag har ju också svårt att sitta helt still. Det gör fysiskt ont att behöva sitta still för mig.

Så nu är utredningen alltså klar. Jag har inte fått resultatet på papper än, men det jag vet nu är:

Jag har ADHD.

De delar av mig som är bra, och som delvis också faktiskt hjälps av att jag har ADHD, är:

* Jag har ett högt IQ (ca 117, vilket är något över medel, och by the way så går det inte att räkna ut sitt IQ själv på nätet via sådana texter om någon nu trodde det, de stämmer aldrig).
* Jag har en mycket hög verbal förmåga.
* Jag har en hög förmåga till social anpassning, dvs jag är lite av en social kameleont.
* Jag har ett utanför boxen-tänk och en stor uppfinningsrikedom.
* Jag har en enorm kreativitet.
* Jag är väldigt bra på att improvisera. Nästan för bra, jag har å andra sidan svårt att hålla mig till manus eller strukturer.
* Jag hittar lätt lösningar på problem.
* Om jag arbetar med något som jag tycker är kul och intressant, så har jag ofta större förmåga att gå in fullständigt i detta än vad ”normala” människor orkar eller kan. Detta kallas hyperfokus och kan vara användbart. Det innebär att man kan vara helt ENORMT effektiv under kort tid.

De delar av mig som ställer till det för mig är:

* Min förmåga till hyperfokus och min hyperaktivitet (i mitt fall ofta uttryckt i kreativitet) bränner ALL min energi, och jag blir därför så enormt enormt trött efter en stund av hyperaktivitet. Detta gör att min energinivå antingen är på 100000 eller på 0. Antingen är jag PÅ eller AV. Detta har i sin tur börjat påverkat mitt sociala liv negativt mer och mer, eftersom jag nu för tiden (de senaste åren) har jobbat heltid. All kraft har gått ut på att hålla energin uppe på jobbet, och efter jobbet har jag varit alldeles färdig och inte orkat göra något socialt och kul. Detta har i sin tur gjort mig ensam och deprimerad. Och där har vi en ond spiral.
* Varje gång i mitt liv jag har fått höra: ”Åh vad du är kreativ hur hinner du med allt!?” – varsegod, svaret är: hyperaktivitet. Och jag har alltid känt mig lite matt när jag fått frågan, dels för att folk inte förstår hur utmattad det OCKSÅ gör mig, och dels för att jag generellt har svårt att ta emot komplimanger, vilket grundar sig i dålig självkänsla.
* Jag är för impulsiv i mötet med andra människor. Jag avbryter folk när de talar, jag kan uppfattas som en social bulldozer som pratar och pratar och pratar, gärna om mig själv eller saker jag tycker är kul. I mitt huvud har detta alltid varit ett tecken på att jag är intresserad av den andra, i min logik är detta helt klart, jag blir ju bara entusiastisk över saker som intresserar mig, det är ett av ADHD:ns karaktärsdrag. Jag blir ivrig och börjar kanske prata och avbryter och babblar och bubblar – i min värld för att jag är intresserad, vill väl och är glad, men jag förstår nu att det kan uppfattas som nonchalans, arrogans och egocentism. Och det är en sorg att upptäcka NU, när man är 33 år, att man kanske uppfattats så ibland. Eller, stryk kansket, jag vet att jag uppfattats så, och jag har klandrat mig själv för det. = Ännu sämre självkänsla och en känsla av att vara missförstådd.
* Jag kan ha svårt att tolka andras känslolägen.
* Jag kan uppfattas som att jag inte lyssnar eller bry mig, för min hyperaktiva sida sitter alltid och pillar med någonting. Pappersbitar, kläderna, håret, ett örhänge, eller så klottrar jag samtidigt som du sitter och pratar om något som kanske är jätteallvarligt. Mitt sätt att lyssna är att vara aktiv samtidigt. Andra ser det som att jag inte ger fem öre för det du säger. Samma här: det smärtar att tänka på att det varit såhär. Och alla gånger det har hänt, alla gånger man fått höra HALLÅ LYSSNAR DU ELLER?! så har man tänkt: ”Det är fel på mig. Jag är dum. Jag avskyr att jag inte kan lyssna. De har rätt. Det är mig det är fel på. Jag är dålig”.
* En ganska naturlig utveckling av detta är SJÄLVKRITIKEN. Oj oj oj så självkritisk jag är och har varit i hela mitt liv. Alldeles elak ibland. Tänk om jag hade vetat tidigare att det hade en orsak…
* Jag. Är. SÅ. Disträ. Vi kan ta ett exempel, ett jävligt ironiskt exempel med tanke på vart jag skulle. Det var i fredags, och jag skulle träffa den utredande psykologen igen för att gå igenom alla mina testresultat och min ADHD-diagnos. Jag hade en tid att passa. Jag hade en buss att passa. Jag hade gått upp i god tid, trodde jag. Men plötsligt var ett föremål som jag bara MÅSTE HA med mig helt borta. Jag hade föremålet när jag vaknade, så jag visste att det måste ligga nån stans. Men i 20 minuter vände jag upp och ner på hela lägenheten i panik utan att hitta det. Jag letade på ställen jag inte ens varit på den aktuella morgonen. Till slut hittade jag saken. I strumplådan. Med strumpor jag inte ens vet om, som jag inte tror att, jag vidrört. Med paniken och stressen i bröstet fick jag rusa till bussen och hann precis med. När jag var framme fick jag vänta, för jag var för tidig. Detta är jag i ett jävla nötskal. Stressar som en dåre, tappar bort saker, glömmer saker, skickar ofta sms till den jag ska träffa och meddelar att jag blir lite sen – sedan får jag vänta, eftersom jag istället är för tidig. Tidsuppfattning = noll.
* Att finna mina solglasögon i kylen eller toalettrullen på kökshyllan är inget onormalt för mig.
* För att inte glömma saker är det inte ovanligt att jag måste 1: skriva ner det i papperskalendern, 2: lägga in det i telefonens kalender med en påminnelse och 3: sätta ett pip-alarm med en extra påminnelse. Detta gäller viktiga såväl som vardagliga saker.
* Jag kan inte ta till mig skriftliga instruktioner. När jag var liten började jag spela fiol vid fem års ålder på gehör, utan noter. Senare blev jag tvungen att lära mig noter, men i hemlighet lärde jag mig alla låtar utantill istället och bara låtsades titta på noterna. Detta höll ju inte så länge… Jag använder inte recept – rättare sagt – jag KAN inte använda recept. Jag får smått panik och blir oerhört stressad av att följa recept. Efter ett litet litet tag börjar jag improvisera istället. Ska jag skruva ihop en möbel efter instruktioner gör jag det med mycket stor möda (blir så fruktansvärt trött efteråt), men oftare än så försöker jag på egen hand istället.
* Jag är för snabb och ivrig ibland, och gör därför ofta slarvfel.
* Min uppmärksamhet är riktad mot ALLT, samtidigt. Jag har väldigt svårt att ägna mig koncentrerat åt en sak åt gången. Undantaget är om det är något jag är exceptionellt intresserad av, då går jag istället in i hyperfokus. Men min lägenhet, min arbetsplats på jobbet och framför allt min hjärna är fulla av påbörjade saker som behöver avslutas, projekt som aldrig blev av, saker som jag slutade ägna mig åt när de blev tråkiga, trådar som behöver knytas ihop men istället hänger kvar någonstans i bakhuvudet och stressar mig genom sin blotta existens. Det är väldigt stressande att ständigt gå runt med en känsla av att ha en massa saker ogjorda.
* Eftersom jag saknar filter för intryck och tar in allt, alla ljud, rörelser och lukter mm, så blir jag väldigt frustrerad, utmattad, arg, irriterad. Ibland har det fått gå ut över andra, ibland knyter jag näven i fickan och hatar ALLT. Stressmoment = 1000000. Koncentrationsmöjlighet = 0.
* Jag söker ständigt efter kickar. Jag hoppar på alla intressanta tåg som kommer åkande förbi. Ibland går tågen rakt åt helvete fel, men jag tänker inte på konsekvenserna, utan går igång direkt på kicken att hoppa på det där tåget. Ibland känner jag till konsekvenserna men hoppar på ändå, i ren desperation över att något kul MÅSTE HÄNDA NU. Jag tror att jag har sårat några personer i mitt liv på grund av detta, och jag tror att jag gjort saker mycket mer komplicerade för mig själv. Men det är först NU, när jag är 33, som jag förstår sambandet. Det är både bedrövligt och skönt på samma gång.
* Jag har inget tålamod. Jag tycker inte om att vänta. Ingen tycker om att vänta, men en med ADHD KAN inte vänta. Man blir fucking galen, i värsta fall på uruselt humör som går ut över andra.
* Dåligt tålamod i kombination med oförmåga att vänta och överspontanitet gör att jag ibland har fattat för hastiga beslut utan att tänka igenom konsekvenserna. Det kan vara småsaker, som att jag plötsligt får för mig att klippa av håret jag lyckats spara i ett halvår, till problem i relationer som jag fått för mig att ”lösa” genom att göra något kanske INTE-SÅ-SMART.

Detta är bara något av det jag kommer på just nu.

den här sidan finns allmän information om ADHD, som jag nu i efterhand kan tycka nästan låter som en beskrivning av mig.

Idag, onsdagen den 28 maj, är min tionde dag med min nya medicin Concerta. Det är ett narkotikaklassat preparat som liknar amfetamin. För ”normala” människor är det uppåttjack, för sådana som mig är det koncentrationshöjande. Tyvärr har jag upplevt stora biverkningar den senaste veckan, kanske att de börjat lägga sig lite nu. Men sedan i måndags förra veckan har jag:

Skakat, haft svårt att skriva sms, jag menar verkligen skakat, som i vibrerat.
Svettats. Åh min gud, vad jag har svettats.
Tappat aptiten. Detta är så märkligt för mig. Jag blir alltid väldigt starkt hungrig om jag inte får äta regelbundet. Nu måste jag nästan tvinga i mig mat.
Varit nästan onormalt ”igång”, klumpigare än vanligt, svårt att varva ner.
Haft svårt att sova.

Jag har haft en tuff tid på sistone.

Nu hoppas jag att jag ska kunna bli bättre, och blicka framåt.

Det var allt för nu.

Gisela

PS. Kommentera gärna.

Posted in Livet | Tagged , , , , , | 21 Comments

Stockholm – en snabbvisit som vanligt

I söndags: tåg till Stockholm. Försenat pga förra veckans urspårning av godståg.

20131119-223731.jpg

När jag kommit så långt som till Södertälje hamn var jag så rastlös att jag ville skrika och sparkas.

Nåväl, köpte biljett till u-bahn (det är vad jag på allvar kallar det eftersom jag mest åkt tunnelbana i Berlin har jag märkt). ”Hur gammal är du?” Frågade biljettpersonen. ”32” svarade jag. Personen i kassan lutade sig tillbaka, granskade mig noga och sade sedan: ”Va, du ser ju ut som 17!” Herre gud. Kanske var det detta som fick mig att göra en viss sak senare nästa dag, kommer till det sen.

På u-bahn träffade jag två pudlar som var precis som Zwanzig och Ypsilon om de hade varit hundar!

20131119-223753.jpg

Raka vägen till Bagarmossen sedan, och hem till familjen storebror, svägerska, Bo (nu 3,5 år) och Beate (nu 5 månader)! Mysig kväll med mycket lek, brors vegetariska kallops och brödbak. Bo var skelett och Beate sjöng och kunde sitta själv, nästan hela tiden. Bos bästis som bor en trappa ner var med också så det var fullt ös medvetslös.

20131119-222827.jpg

20131119-222841.jpg

20131119-222854.jpg

20131119-222910.jpg

20131119-223052.jpg

När barnen somnat satt jag klistrad framför Bron och avsnitt 9 och ryste lite. Sedan var det godnatt Gisela.

20131119-223339.jpg

Sov ganska dåligt. Är inte van att sova i samma lägenhet som andra längre, och särskilt inte med en 5 månaders bäbis, hur söt och älskvärd hon än är. Sover alltid dåligt borta.

Men fick en bra frukost. Min storebror gjorde smoothie av: banan, bovete, groddar, havremjölk och nässelpulver. Jag vet att många tycker ”men usch”, och de som tänker så har inte förstått att set kan vara så jävla gott. För det var det. Dessutom skamligt nyttigt. Nybakat morotsbröd med jordnötssmör ock kaffe till det, och jag var redo för dagen.

20131119-234205.jpg

20131119-230545.jpg

Så alltså: konstpedagogisk workshop i digitalt arbete på moderskeppet Moderna, allt utifrån Cindy Sherman. Det innebar att vi började med att iscensätta oss själva, klä ut oss och ta foton av oss i Cindy Shermans anda. Alla som besökt Eskapi en enda gång under senaste tiden vet att jag älskar att klä ut mig eller klä upp mig. Kanske var det incidenten med biljettkassan som fick mig att välja följande persona:

20131119-225716.jpg

20131119-225730.jpg

Testade lite annat också.

20131119-230218.jpg

Efter digitalt arbete blev det så här:

20131119-230329.jpg

20131119-230502.jpg

Stockholm gör mig lite stressad tror jag. Att resa, alltså själva resandet, gör mig ännu mer stressad. Och nåt helt fruktansvärt rastlös. Och när man sovit alldeles för lite och tåget är försenat och man bara vill hem och ska upp tidigt dagen efter (alltså idag) så blir det ännu värre. Jag kollade på Hiroshima, mon amour och försökte sova. Klockan var tolv på natten innan jag äntligen var hemma hos katterna igen.

20131119-230729.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Och måndag

Dagens arbete. Nej, jag okynnesklipper inte sönder August Strindberg (målad av Edward Munch) bara för att det är kul, utan för att jag gör konstnycklar till vår kommande utställning.

20130422-162847.jpg

Tidigt i morse tog jag blodprov för D-vitamin, blodvärde och järn. Det är tydligen svårare för sjuksköterskorna att hitta venerna när man har tatueringar men nu vet jag vad jag ska säga: ”precis där på sju minuter i ett, där är den”. Det var precis som om Thomas visste var han skulle tatuera minutvisaren.

20130422-164834.jpg

Kom igen våren! Äppelträdet börjar slå ut.

20130422-165000.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment

Upp upp upp upp ner

Som titeln på inlägget (efter en bob hund-låt) har dagen varit, fast egentligen mer ”upp upp ner ner upp”.

I alla fall. Första arbetsdagen för året. Megalunch för att fira detta.

20130108-001555.jpg

Även första dagen på jobbet med så väldigt lite kaffe, en halv kopp. Bra där Gisela. Resten: teeee.

20130108-001651.jpg

I Verkstan igen. Ser dubbelt.

20130108-001801.jpg

Påbörjade en annons. Skrev några texter. Kom på lite grejer till vårens skolprogram. Etc.

Åt kokos med russin och frön innan träningen.

20130108-001913.jpg

Dippade mentalt och hamnade i värsta isvaken. Tog mig till träningen. Tränade cirkelträning med Sam. Mådde bättre sen.

20130108-002018.jpg

Profil utan profil.

20130108-002045.jpg

Nej tack. Jag har redan egna tänders. Ja. Tänders. Det borde väl vara översättningen till ”teeth’s”? Eller vad vet jag. Fult är det i alla fall. Men fula saker får en åtminstone att reagera och känna. Så därför är de också bra.

20130108-002142.jpg

Sömn.

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Rawfood!

Vad sägs om mitt första egna seriösa försök till rawfoodlunch – improviserad ”pasta med pastasås”! Dvs spiralskuren zucchini med en sås på tomat, fikon, linfrön, solrosfrön, pumpafrön, vitlök, rödlök, örter, valnötsolja och säkert nåt mer. Toppat med chili och sesamfrön. Alltså det här var så jävla gott.

20130105-134715.jpg

I övrigt just nu dricker jag kopiösa mängder örtte – mest Pukka och detox, ingefära, lakritsrot och pepparmynta. Det var absolut inte meningen att det skulle bli så men man kan ju faktiskt säga att vad jag i praktiken gör är en detoxkur. Ska bli spännande att se om jag kommer känna mig annorlunda på något sätt om några dagar.

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , | 4 Comments

Att bli hel

Jag har bestämt mig för att sluta med mina antidepressiva läkemedel som jag har ätit sedan 2007 (minns knappt ens längre när jag började). Det är Sertralin jag tar och jag tar det mot GAD och depression. Det verksamma ämnet är serotonin. Ingångsdosen var 50 mg. Idag är jag uppe i 100 mg, den högsta dosen jag kan ta.

Hjälper det mig? Blir jag bättre av detta? Jag tror faktiskt inte det längre. Det återstår väl att se, men jag har börjat få känslan av att jag har ett lock på mig själv. Ett lock som hindrar mig från att känna vem JAG ÄR – både när jag mår riktigt dåligt och när jag mår riktigt bra. För sanningen är att jag inte mår riktigt bra någon gång. Saker som brukade vara roliga ger mig inte hälften så mycket som de brukade. Jag saknar Gisela, som Gisela kan vara, som jag vet att hon kan vara.

Jag vet väldigt mycket mer om hur jag fungerar nu, än när jag började ta medicinen. Det måste väl betyda något, tänker jag. Och jag har en starkt känsla som säger: nej, ät inte den mer. Du är i nån slags process där du försöker ta reda på mer om vem du är – då kan du ju inte äta en medicin som dämpar sådant som är du – djupa dippar men också sprudlande toppar av livsglädje.

Min läkare är bra på många sätt men de gånger jag frågat henne om hur man vet när man ska sluta med sin medicin så har hon svarat i princip att ”om den fungerar för dig finns det ingen anledning att sluta”. Är det verkligen meningen att man ska äta antidepressiva resten av sitt liv? Hur vet man – EGENTLIGEN om man kanske hade mått bättre av att inte äta dem? Det finns mycket forskning om att börja med medicinen men nästan ingenting om att sluta. Såklart, som Sam påpekade igår när vi pratade om detta – att sluta med en medicin gynnar ju inte läkemedelsbolagen. Hoppa på tåget bara, och försök hänga med. Tåget stannar aldrig.

Nu ska tåget stanna.

Det kommer inte att bli lätt och inte roligt och inte skönt. Jag försöker läsa sådant som finns skrivet på nätet, här är ett exempel. Jag har gjort ett schema för att trappa ner. Tre veckor i taget innan nästa trappsteg neråt. 100 mg, 80 mg, 75 mg, 65, 50, 40, 25, 25 varannan dag, 0. Om jag håller mig till det och om allt känns bra (”bra” = ok) så kommer jag att vara fri från min medicin i juli 2013… Jag känner mig lite hoppfull och väldigt fundersam, lite orolig. Kommer jag att bli ok? Hur lång tid tar det sedan innan jag kommer att känna mig någorlunda stabil? Kommer jag någonsin?

Jag behöver tips, reflektioner och erfarenheter från dig som läser och som sitter inne på sådana. Tack på förhand.

Soundtrack när jag skrev detta inlägg:

Posted in Livet | Tagged , , , , , , | 12 Comments

Mat mat mat

Jag har lagat så god mat på sistone. Nyttig förstås. Och god. Ja. Det kan heta nyttig och god. Jag har experimenterat med olika typer av mat de senaste åren och vet nu vad jag mår bra av och vad jag inte mår bra av. Inte: snabba kolhydrater. Mitt blodsocker (som är generellt lågt) gör mig illamående av såna. Inte: för mycket vetemjöl och bröd överlag. Samma där. Ja till: mycket fett och protein. Det håller mig mätt och någorlunda stabil länge. Och förstås: bara vegetabilier. Färska grönsaker. Frukt. Avocado. Fröer. Nötter. Vatten.

Lite av de senaste dagarnas mat:

20121202-113225.jpg

Nygräddade seitan-majs-soja-frö-rån med smält vegansk cheddar, nomelinom.

20121202-113301.jpg

Hemma-brunch med (Gustav): sojakorv, bönor, rawfoodsallad på zuccini och rödbeta och en soja-seitan-mandeltoast med smält ost.

20121202-113457.jpg

Tofu, bönor, färsk mango och currysås med chili och koriander.

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , | Leave a comment

Vibrasaun

Jag har alltså spenderat drygt 30 minuter i en Vibrasaun, som är en slags vibrerande bastu som man ligger i. Det var 81 grader i den men huvudet stack ut så man fick frisk luft. Det vibrerade som i vågor från topp till tå och var ganska mysigt (svettigt!) även om jag blev rastlös efter en kvart (som jag alltid blir). Min mamma var samtidigt på nån massagebehandling med ”medicinskt ljus”. Man kunde även flyta i en låda med varmt saltvatten, floating. Och en massa annat. Såhär såg min bastu ut:

20121103-140203.jpg

Efteråt sprang jag tillbaka i backarna på Galgberget, så man kan väl säga att jag är ganska mör nu.

20121103-140304.jpg

20121103-143905.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , | Leave a comment

Standard

Jag fick 500 kr av min mamma och jag pantade burkar och flaskor för 82,50 :- och sen handlade jag mat för det fanns knappt något hemma.

När jag tittade på kvittot insåg jag att jag handlat ungefär min standard, alltså allt det jag brukar ha hemma (eller önskar att jag hade när jag inte har det). I mångt och mycket är detta en bra representation av vad jag lever av! :)

Så alltså. Detta är vad en ganska hälsomedveten, tränande vegan med känsligt blodsocker som jag äter:

20120718-182113.jpg
20120718-182122.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , | 5 Comments

Två dagar kvar till semestern

Ja, bara två dagar kvar. Sen semester i fem veckor! Panik!

Missförstå mig nu inte. Det ska bli ohyggligt skönt att vara ledig ett tag, ledig på det sättet då man inte behöver tänka att man har ansvar och ska passa en massa tider igen om bara två dagar. Men det är just det… också. Att jag är en person med en självbild som går ut på att jag tänker om mig själv att jag är en spontan, frisinnad och regellös person, men samtidigt mår jag bra av att ha vissa strukturer.

Som GAD-person är det också problematiskt att vara ledig – vad ska man göra av all tid?! Jag är ständigt rastlös, ständigt orolig, aldrig vilande. Lägg därtill att jag har en urkass ekonomi och ingen att egentligen göra något med eller åka någonstans med. Men visst, det ska bli skönt att vara ledig. Fast med handen på hjärtat – jag har minst 20 projekt jag ska göra, att inte ha något planerat skrämmer mig något förfärligt.

Just nu är jobbet i alla fall trögt. Jag har mycket att göra, men då jag har haft huvudvärk i ungefär en vecka och knappt fått sova på ungefär lika länge känns det ju sådär. Jag kommer ständigt på mig själv med att bita ihop käkarna så fruktansvärt hårt. Gick en sväng på lunchen i alla fall. Det regnade. Igen. Mycket.

20120711-224530.jpg

20120711-224537.jpg

20120711-224544.jpg

Jag avslutade denna ganska skitiga dag med att gå till posten och skicka 65 stora kuvert med information till de förskolor i Malmö jag inte kunnat besöka i veckan. Ja, jag har besökt resten. Jag har varit överallt. Men jag hann inte alla. När jag stod i kön med min legitimation från 2008 (då jag var 27) slog det mig att jag ser ut som en 13-åring på fotot. Men sedan slog det mig istället att jag fan ser likadan ut nu som då. Men nästan då, i alla fall.

20120711-224523.jpg

Va fan? Hur söt kan den här katten bli? Herre gud Ypsilon vill du att jag ska få hjärtattack? Haha.

20120711-224515.jpg

I nåt slags försök att må bättre och skapa lite fastare rutiner inför mitt stora gapande hål av ledighet har jag tränat dagligen i elva dagar nu. Lättare ibland, hårdare ibland.

20120711-224507.jpg

Man blir hungrig av att träna. Jag botade med avocado med rapsolja och sojayoghurt med frusna bär. Till detta filmen House of 1000 corpses.

20120711-224448.jpg

Dagen försvinner. (Och det hoppas jag också få göra snart, alltså, försvinna som i sova, ja, det förstod du nog.)

20120711-224455.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , | 6 Comments

Sista sjukdagen hemma

Idag, har jag bestämt, är min sista sjukdag hemma. Det får vara bra nu liksom. Efter influensa följt av dunderförkylning följt av matförgiftning följt av stukad fot följt av halsfluss (herre gud liksom!!) har en månad försvunnit ner i sömn, feberfrossa, hosta, snor, plågsamma försök att svälja och diverse annat mög.

Dags att bli frisk nu va!

Just nu håller Karin en visning som jag skulle haft och imorgon gör hon samma. Jag är inte känd för att vara tystlåten men just nu har jag inget val. Håll käften – bli frisk.

Sista sjukdagen alltså. Jag firar med kaffe och tittar på rättegången i Oslo och fick precis ont i huvet.

20120417-103511.jpg

Posted in Digital analogs, Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , | Leave a comment