Tag Archives: Gisela

Board game / Bored game

Character: Gisela

Nickname: Moment 22


 
Personality:

Energy level: 1

Physical strength: 3

Mental strength: 2

Moral: 2

Influence: 4

Sense of humor: 4

Intelligence: 5

Creativity: 5

Focus: 1

Gut feeling ability: 4

 
Specialities:

• Problem solving. +3 Mental strength and +2 Creativity during surprise attacks and/or if trapped. 

• Persuasion. +2 Influence and +3 Focus during a verbal confrontation. 

• Visuality. +3 Focus when searching for physical clues, decoding pictures and detecting details and patterns. (+4 for art interpretation.)

• Odd knowledge. Gisela has a 50% chance to help out another player faced with a knowledge challenge they cannot solve themselves. 

 
Unique modifiers:

• Energy level +2 and Focus while holding the Desamfetamin medicine card. 

• Mental strength -1 if faced with three or more unsuccessful dice rolls in a row. 

• All players on the same square as Gisela receives +2 Moral if Gisela plays the Humor card as an action. (Gisela’s own moral is not affected.)

• Friendship. Another player can choose to play any social card directed at Gisela once per round as an action, to give Gisela +4 Energy level, +1 Moral and +2 Mental strength. 

• Moral +2 if holding the Interest card. 

 
50/50 risk or bliss special modifier:

• Gisela starts off with the 50/50 card. Once per game cycle, Gisela must roll a dice during a confrontation:

1-3: -1 on all of Gisela’s Personality traits for one round. 

4-6: +1 on all of Gisela’s Personality traits for one round. 

 
Quote:

”Too weird to live, too rare to die”

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , | Leave a comment

Jaha det här var ju festligt

Mitt nya liv på kryckor. 

En tänker inte på det förrän det är ett faktum: en nyopererad fot betyder inte bara att en enda fot fungerar – det betyder även att två händer av två är obrukbara. Det går inte att bära en kopp kaffe till soffan, det går inte att laga mat utan att allt gör fruktansvärt ont. Det går knappt att duscha – att tömma kattlådor är en jävla matdröm. 

Det här är skit. 


Men blomsterbud med blommor från jobbet gjorde gårdagen lite lättare!

 

Mvh trasig morfin-cabin-fever-Gisela. 

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Operation Surgery

Idag var det alltså dags för Operation Surgery – förhoppningsvis starten på slutet av 517 dagar av smärta i vänster fot. 

På grund av min sarkoidos ville de inte söva mig, utan jag fick en spruta i ryggraden istället. Efter en kort stund var jag förlamad från magen och neråt och dessutom ganska väck i huvudet på grund av något lugnande. Men jag var vaken under hela operationen. 

Jag hade blivit halvlovad att få behålla bitarna av hälbenet som de tog ut men tyvärr fick jag inte det. Däremot fick jag ta en bild av eländet – det slog mig verkligen hur stora de är!


En sån märklig känsla, att känna alla händer och verktyg mot kroppen men utan att känna smärta. 

Fem personer klädda som gröna teletubbies höll på med mig under hela operationen. Jag tror att det tog ungefär 50 minuter. 

Vid ett tillfälle var jag borta nog i huvudet att jag vet att jag började svamla något om en cirkus, fråga mig inte varför. 

Efteråt fick jag ligga i en sjukhussäng i post-op-avdelningen och i princip vänta på att förlamningen skulle släppa. Det är en väldigt märklig känsla att känna på sin egen hud och enbart ha känsel i handen – som att jag tog på någon annans kropp.

När bedövningen började släppa kändes det som om jag hade 1000 myror som kröp över hela min hud. Det sista stället som bedövningen kontrollerade var min stackars rumpa. Bedövningen var borta från vänster fot, men jag hade ännu inte ont där villet förvånade mig. (Det har jag tagit tillbaka under kvällen – nu har jag ont.)

Jag hade inte fått äta och knappt dricka något sedan 00:00 och att äntligen få äta mina medhavda rågbrödsmackor med vegansk pastej var gott – koppen med kaffe däremot: fantastisk. 

På post-op låg jag länge nog för att bli enormt jävla rastlös – tyvärr, befarar jag, en försmak för hur jag kommer att känna under de kommade tre veckorna då jag ska vara sjukskriven, hemma och oförmögen/förbjuden att springa runt här hemma. Det är vad jag vanligtvis gör när rastlösheten blir outhärdlig. 
Dagens bästa person är Moa som inte bara är en bra vän, utan också sjuksköterska. Hon kom till mig så fort jag fick åka hem och hon gick till Apoteket för att hämta ut min morfin och extra starka Alvedon. Dessutom insisterade hon på att bandaget som jag fick idag, och ska behålla på dygnet runt i 3 veckor, såg ”jättebra ut”.  Hade jag sett detta själv kan jag nog påstå att jag hade freakat ur:


Jo…

Är trött nu och jag har ganska ont. Foten pulserar och värker som fan. Vart jag mig i världen vänder, jag kryckor har i båda händer. Känner mig klumpig och seg i huvudet. Men jag har blivit väl omhändertagen. 


Moa med Xilo. 

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Älskade Berlin

”Hej, jag jobbar för Sveriges Radio och ett program som heter Studio Ett, känner du till det?”

”Ja absolut, jag lyssnar på det hela tiden.”

”Åh vad kul, jag älskar att träffa lyssnare! Får jag ställa några frågor till dig om hur du tänker kring det som hänt i Berlin igår?”

”Ja, visst!”

Efteråt: 

”Du har tyskt namn och har bott i Berlin, vilken tur jag hade nu.”

Sänds förmodligen i Studio Ett i eftermiddag.

Under attentatet fanns jag på Skeppsholmen i Stockholm i festligheternas tecken. 

Jag hade kunnat vara där. Det var jag inte. Men det hände ändå i ”min” stad. 

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Världens bästa människa 40 år

Idag fyller Martin 40! Jag har känt honom nu ungefär halva hans liv. Det vill säga mer än halva mitt liv. 

Detta är Den Person som betytt och betyder mest för mig. Idag överraskade jag, Hanna, Henke och Andreas Martin som egentligen inte tänkt fira idag.

Vi ringde på dörren och knackade och knackade igen. Var han inte hemma? Här står vi med presenter och allt. Till slut bankade jag på dörren och till slut öppnade han! Så vi fick fira honom och han fick presenter.

Av mig fick han en termosmugg i form av ett Nikon-objektiv. Vad annars? :) Grattis Martin!

 


Karin var inte hemma men hon hade gjort en fantastisk vegansk smörgåstårta som vi fick äta till kvällsmat. 


Jag åt för övrigt två portioner och jag bar min timglaskorsett dessutom. Den var inte speciellt snörd, men ändå. Haha. 

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Som en lång, smal orm i halsen

I morse genomfördes min bronkoskopi med biopsi på Lungmottagningen i Lund.  

Det var värre än jag trodde kan jag säga. Det faktum att mina föräldrar hämtade mig hemma i morse, körde mig till Lund, hämtade upp mig efteråt, körde hem mig, lät mig sova medan de gick ut och handlade mat till mig och över huvud taget bara var med var en lättnad dock. 

Det blev så att jag skrev om ingreppet på engelska. Så här kommer en kort berättelse med lite trevliga bilder till. 

    

 
The bronchoscopy took 45 minutes, but I drifted in and out. I panicked twice, and a nurse had to hold me. The feeling of having a long thin moving snake from my mouth and all the way down into my lungs. That was just horrifying. 

They gave me muscle relaxers, anti anxiety stuff and something else too, in total I was given ”a horse’s dose” as they said. I remember getting glimpses of the screen where the doctor saw the inside of my throat and bronchial area, I remember seeing the biopsy needle going in and out of what I believe was a lymph node.

Temporarily without taste, I felt something in my mouth when we were done and when I spat it out it was thick blood. A lot of it. 

I was so groggy they rolled me back to the ward in a wheelchair. 

When I take a deep breath now I can feel exactly where I am sore after that needle.

My vocal cords are temporarily out of service, and so I’m still coughing up blood and stuff like that now almost 12 hours later. 

 
Around ten working days, then I’ll finally get the results. Lymphoma or Sarcoidosis.

Now I can only continue to wait.

Thank you all for the support! 

Verkligen: TACK. 

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , | 3 Comments

Utredningar och undersökningar

Här är ett urval av bilder från årets alla utredningar, röntgen, blodprov, regnbågshinneinflammationer, svullna spottkörtlar och insidan av mig från alla möjliga vinklar. (Ja, bara i år har jag haft ca 13 läkarbesök, 12 sjukhusbesök och lämnat ca 14 blodprov – en gång lämnade jag 18 rör!)

Vi börjar med två foton från två olika tillfällen av blodprov. Enjoy.

Och så lite irit-bilder. Irit är alltså regnbågshinneinflammation. Nej jag hade inte heller hört talas som det förut. Mitt vänstra öga droppade jag två mediciner i flera gånger om dagen i många många veckor. Den ena medicinen spärrade upp pupillen, så jag såg sådär coolt David Bowie-tuff ut. Eller inte; för det sved, jag såg nästan inget på vänster och hade åtta påminnelser i mobilen om dagen för att inte glömma medicinera.

En fet salva att trycka in under ögonlocket innan man somnar? Varför inte? Jättekul ju.

Piratlapp för vänster öga var det enda sättet jag kunde läsa något, titta på någon film eller måla detaljrika bilder (som nedan).

Stående 2016-skämt: ”TID FÖR BLODPROV!” Av en slump har det visat sig att en av mina bästa ge-blod-ådror sitter precis sju minuter i ett.

Och så var det den där lördagskvällen i mars då jag plötsligt kände att min högra kind var jättesvullen. Spottkörteln hade svullnat upp och jag fick återigen söka akut för en åkomma jag inte ens hört talas som förr. Den streckade linjen visar var kinden vanligtvis befinner sig.

Nedan utvecklingen i mitt vänstra öga från 7 mars, då en vit fläck som inte var irit och som inte skulle vara där (läs: ny åkomma igen) upptäcktes, till att samma fläck tack och lov nästan var borta den 29 mars.

På öron-näsa-hals-akuten i Malmö.

Röntgendags en lördag (!) för att kolla kinden.

Min kind med en nål i. Nålen sprutade in ett beskt kontrastmedel i min spottkörtel för att resultaten skulle synas. Nästan ingen vätska gick in pga svullen körtel.

 

Ett av årets 13 blodprov, denna gång på vårdcentralen för att utreda min enorma trötthet – något som också pågått parallellt med allt det andra sedan i december 2015.

Ovan: mitt hjärta! Från den skiktröntgen jag gjorde pga spottkörtel. Denna röntgen var också orsaken till att man upptäckte de svullna lymfkörtlarna i bröstkorgen som jag nu ska utredas för. Det var alltså något av en slump att det upptäcktes. En obehaglig tanke.

Nedan: datotomografi-maskinen som röntgade mig, samt ytterligare bilder från min första röntgen.

Nu är det slutet av april och jag spenderar en hel måndag förmiddag på röntgen i Malmö, igen. Denna gång för att göra en mer avancerad datotomografi+PET-skanning. Jag ser lite trött ut, kanske för att jag var fruktansvärt orolig, kanske för att jag inte fått äta eller dricka på 10 timmar. Eller både och.

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , | 3 Comments

Snedtänkt

Idag har jag varit på Sveriges Radio i Malmö och spelat in ett kommande avsnitt av Snedtänkt med Kalle Lind. En podcast som kommer att finnas tillgänglig nån gång i mars. Alla avsnitt handlar om något helt eget, ofta smala saker som punkbandnamn, skvallerpressen, svenska matvanor, sjuttiotalsporr och annat. Jag var inbjuden för att tala om konceptkonst. 

När avsnittet är klart kan ni höra mig babbla om bl a Marcel Duchamp, Marina Abrámovic, Ulay, Piero Manzoni, Hugo Ball, Yoko Ono och en massa annat. Allt med en humoristisk underton. Bajs, Kinesiska Muren, Robert Aschberg, Fluxus och annat nämns om inte Kalle klipper bort det. 

Min mamma jobbade i SR-huset för ca 10 år sedan så jag har varit där en del, också i samband med 365 Masquerades, kul att vara tillbaka och kul att spela in med en person som blev en av mina radiohjältar i och med det finfina programmet Hej Domstol som sändes i P3 ungefär samtidigt som min mamma hade kontor bredvid deras. 

Har pratat så mycket som jag inte gjort på senaste två veckorna tror jag. 

   
 

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

We can be heroes just for one day 

Jag tänkte försöka hinna med det tidiga sömntåget ikväll. Mitt soundtrack blir den här

I can remember standing by the wall
And the guns shot above our heads
And we kissed as though nothing could fall

Imorse när nyheten om David Bowies bortgång nådde mig kändes det självklart att göra en bonus-365-masquerades som hyllning. 

Sov gott. 

  

Posted in Eskapismer, Livet | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Årets sista kväll – och årets bästa

Jag och min vän Robin började smida planer för nyårsafton någon gång innan jul. Båda visste vad vi ville: festligt, dekadent, dans. Men var, hur, i vilket socialt sammanhang? 

Lösa planer på fest i Köpenhamn övergavs ganska snabbt, mycket på grund av de nya fullständigt vidriga gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige som, förutom att de givetvis främst är människofientliga beyond words, gör en resa från Köpenhamn tillbaka till Malmö längre, deprimerande och bra mycket krångligare. 

Endast dagar innan nyårsafton växte den slutgiltiga planen fram. Jag döpte evenemanget till Den sista nattvarden. Åtta vänner, en del nya ansikten för mig, samlades för vegansk knytkalas-middag hemma hos Robin, där jag dekorerat med hemmagjorda girlanger av glittrande silver och guld. Alla bidrog med fantastisk mat: Potatissallad, marinerad tofu med rostade nötter, syrlig pumpasoppa med ingefära, olivbröd, sallader, choklad, glass med kolasås. 

Dessutom var vi alla så stiliga så det var inte klokt. Själv hade jag kvällen innan blött håret och flätat det i ca 1000 pyttesmå flätor som jag sedan rullade ihop till bollar. Att det var obekvämt att sova med är en underdrift, men resultatet – som jag inte riktigt visste på förhand hur det skulle bli – var häpnadsväckande. Jag har aldrig förr haft så lockigt/krusigt hår.   

Nyårsaftons morgon. 

  

Efter sminkning, innan lossandet av flätorna. 

Fabulöst resultat, om jag får säga det själv. Precis så som jag ville ha det – med inspiration från Marlene Dietrich, Clara Bow, Weimarrepubliken och Karl Gerhard.   

 

Ok, lite Man Ray fanns också med i stilen. 

Värdarna bjöd på gin och tonic och väl vid bordet skålade vi alla för ett gott avslut på 2015. Musiken vi spelade, jazz från 20-talet, förstärkte ytterligare kvällens tema vilket ni säkert räknat ut. 

Efter en makalös middag var det dags för kvällens quiz, skapat av yours truly. Eftersom många av oss är Eddie Izzard-fantaster av löjliga mått kallade jag musiktävlingen för Sexy Tunes efter en av Izzards absolut roligaste sketcher. 

Två lag, Team Punch-a-baboon och Team Ting (en Izzardfantast förstår referenserna) tävlade om att fortast identifiera en mängd låtar som jag spelade. Först måste en gissa rätt på artisten, sedan låtens namn och sist året då låten först gavs ut. Vissa låtar hade dessutom bonusfrågor att plocka extra poäng för. 

Låtarna jag valt ut sträckte sig från 1920-2010-talet och bestod av allt från dansband och kuplett till hårdrock, hiphop och soul. Efter en hård kamp vann Team Punch-a-baboon såväl äran som en påse finchoklad. 

För den intresserade finns listan med låtar här och nedan finner ni årtal och bonusfrågor (ja, det tog tid att sätta ihop tävlingen men det var totalt värt det!). 

  
  
  
  
 

Nu var det dags att bege sig till Moriska Paviljongen där temat för kvällens nyårsfest var – just det: 20-tal och The Great Gatsby (enligt mig en ganska dålig film, men utan tvekan snygg). Jag och Robin hade gästlisteplatser och gled likt filmstjärnor förbi en 50 meter lång kö och direkt in via en röd matta som sig bör. Vi gick direkt till baren och beställde en flaska skumpa som levererades med två snygga champagneglas. Nivån på känslan av lyx gjorde mig alldeles lycklig. 

Vi hann bevittna ett uppträdande med lindyhopdansare innan klockan faktiskt nästan var midnatt. Vi gick ut, tittade på raketer, skålade med skumpa och så var 2015 förbi. Jag kunde inte haft ett bättre och stiligare sällskap att inleda 2016 med!

   

Dålig bild på två mycket bra människor. 

 

Gott nytt år!

Efter att ha haft en tuff höst var jag mer än lycklig över att få känna ett rus av kärlek, vänskap, fest och lycka i denna stund. Upplevelsen av denna lycka gjorde mig ännu mer lycklig och jag njöt av stunden på ett sätt jag värderar mycket högt. 

Nyårsafton är definitivt min favorithögtid på året, varje år. En lämnar bakom sig ett år för att se fram emot nästa, även om det är ett linjärt sätt att se på tid. Det är plötsligt inte december längre utan januari. Varje nyårsafton innan klockan 00:00 infinner sig en ibland stressig känsla av att ha en tid att passa som försvinner när klockan passerat midnatt. Då är det tidlös fest som gäller och just denna kväll blev festligheterna något alldeles speciellt fantastiskt. Dans, dans, dans! Skålande i skumpa, kramar med vänner, nya bekantskaper. 

  

Årets första bild, tagen kl. 00:01, ser mest ut som en post-apokalyptisk scen på dagtid. 

 

Robin, som är dansk, fick vid ett tillfälle en kransekage av en annan dansk och även om jag lärt mig att det är en dansk tradition att förtära detta märkliga bakverk under nyårsafton fick jag nu bevittna betydelsen av denna tradition på första parkett. Robins min när kransekagen bjöds honom glömmer jag aldrig. Tänk er en person som varit utan annat än vatten och bröd i flera år, men som plötsligt står inför ett berg av läckerheter. Precis så såg han ut. Jag skrattade roat, länge. 

Inte långt innan Moriskan stängde gick brandlarmet vilket var något av en bummer givetvis. När vi fick återvända in igen skulle festen stänga och jag tackade högre makter för att vi låtit lägga våra ytterkläder i DJ-båset där vår vän och middagsgäst Josef spelade under kvällen. Kön till garderoben var så lång att jag mådde lite illa av att se den. Istället kunde vi tåga hemåt, sjungandes på vägen och höga på känslan av fest och glädje.

Jag är så nöjd med kvällen. Inte bara var det årets sista kväll – det var årets absolut bästa. Och det faktum att vi styrt upp planerna endast dagar tidigare gjorde det ännu bättre. 

Jag vaknade med sminket på. Det kändes som att det hörde till konceptet. 

  

2016 inleddes på allra möjligast bästa vis! Jag hoppas så att resten av året också blir bra på alla vis – jag är värd det. 

Tack Robin, Moa, Thom, Alexandra, Robert, Ellie och Josef för fabulöst sällskap, många skratt och en fin kväll på alla vis!

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment