Tag Archives: döden

50/50

2016 har varit så märkligt och svårt att jag inte har orkat skriva något. 

Sanningen är:

Under 2016 har jag drabbats av:

Spottkörtelinflammation

Irit – regnbågsinflammation ( först på ena ögat och nu även på det andra )

Urinvägsinfektioner

Grav förkylning som inte gått över

Extrem trötthet

Och annat. 

I december blev jag sjukskriven på heltid – dock inte öht för ovanstående utan pga mental utmattning. Men under min sjukskrivning utvecklade jag ovanstående och andra fysiska symptom. 

Idag är det maj. Jag har precis börjat jobba 25%. En annan sak jag också precis börjat med är…

En cancerutredning. 

För två veckor sedan var jag på återbesök på öron-näsa-hals-kliniken i Lund för att följa upp min svullna spottkörtel, som jag fått röntgat med CT-scan (datortomografi). Läkaren sa:

”Det är inga problem med din spottkörtel, men röntgen visade något annat. Du har svullna lymfkörtlar i bröstkorgen. Vi vill utesluta det värsta först, så imorgon kl. 9 vill vi att du kommer till onkologen i Lund för att påbörja en utredning om eventuell cancer.”
Från att ha varit ett återbesök där svaret blev ”allt är ok”, ett svar som jag väntade mig pga att min spottkörtel slutat krångla, blev mitt besök på onkologen till följande:

”Vi tror att du har lymfom.”

Chocken. 

Cancer?

Jag visste inte då, min läkare visste inte, ingen visste – det enda som fanns var röntgenbilderna från checken av spottkörteln, och inget mer. Och en erfaren onkolog bedömer utifrån detta att jag kanske har cancer. 

Chocken. 

Den förbannade chocken. 

Detta var fredagen den 29 april. Idag är det den 12 maj. 

Måndagen den 2 maj var jag hela förmiddagen på röntgenavdelningen i Malmö där jag fick äta muskelavslappnande medicin, därpå vila, injicerad med radioaktivt medel och kontrastmedel och efter några timmars väntan röntgad i en kombinerad PET/CT scanner där jag var tvungen att ligga helt stilla. 

Min onkologi-läkare ringde mig senare i veckan, bara för att meddela att han inte kunde tolka röntgenbilderna varken åt cancer- eller något-annat-hållet. Detta var både en lättnad – bilderna visade ingen klockren cancer – och en enorm besvikelse – den där otroligt obehagliga tanken på att jag kanske har cancer, är inte alls utesluten. 

Idag är det en vecka sedan jag fick den senaste informationen: det KAN vara cancer och det KAN vara något annat (i mitt fall är en sjukdom som heter Sakroidos det andra troliga alternativet). Jag vet fortfarande ingenting mer än det. 

En remiss ligger hos lungkliniken i Lund, för att få en biopsi (via luftstrupen, en så kallad gastroskopi), alltså ett vävnadsprov. Inte förrän ett vävnadsprov har tagits samt analyserats av ett labb vet jag svaret på frågan som plågar mig dag och natt: 

Har jag cancer? Eller inte?

Mitt best case scenario är en sjukdom som heter Sarkoidos. Jag trodde aldrig jag skulle hoppas på att ha en sjukdom, förrän nu, när jag bara önskar en enda sak: låt det inte vara cancer.

MIN PROGNOS: 50/50

.låt det bara inte vara cancer. 

Idag är det torsdag. En kallelse till biopsi kommer i absolut bästa fall i slutet av nästa vecka. När biopsin är gjord tar det X antal arbetsdagar för vävnadsprovet att analyseras. 

Att vänta på ett eventuellt cancerbesked är det absolut jävligaste och mest fruktansvärda som jag någonsin behövt göra. 

Och tyvärr verkar det som att jag behöver stanna kvar i denna väntan ett tag till. 

Någon sa att jag är stark. 

Det gör mig perplex. Stark? Vad betyder det?

Vad ska jag göra, om inte fortsätta försöka, leva?

Är det ens ett alternativ att lägga sig ner, ge upp och strunta i allting NU?

Jag är inte stark. 

Jag är nära gråten precis hela tiden, och jag är fullständigt beroende av att mina närmsta vänner tar hand om mig regelbundet.

Jag är förbannad, för det här är inte rättvist. 

Men jag är inte stark. 

Jag är sjuk. Antingen i sarkoidos, eller i cancer. 

Håll en tumme för mig. Jag kommer att behöva det…

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , | 9 Comments

Palme

Jag hade precis fyllt fem när Palme mördades. Jag måste ha tagit stort intryck av händelsen för jag har flera starka minnesbilder, med betoning på bilder, av tiden då det hände. 

1. Min mamma sitter till vänster om mig på det där märkliga, massiva soffbordet av trä. TV:n framför oss är på och visar nyheterna om mordet. Min mamma gråter och jag frågar varför. Hon svarar att Olof Palme blivit skjuten och att hon gråter för att han var en bra man. 

2. Minnesbild av en mörk kväll full av människor i tåg, hållandes i brinnande facklor och på väg in genom portarna till Halmstads Folkets Park. Det är ett fackeltåg till minne av Palme. 

3. Samma kväll som 2. Vi sitter inne i Kulturhuset i parken och det enda jag minns är att något uppträdande precis tagit slut. Applåder. Min lillebror Frans, som då var knappt ett år, klappade instinktivt sina små händer fast att han sov. 

Jag undrar hur Sverige sett ut idag om Olof Palme fått leva. 

Och efter att ha sett den här dokumentären förstår jag lite bättre varför min mamma grät den där dagen.

Posted in Livet | Tagged , , , , | Leave a comment

We can be heroes just for one day 

Jag tänkte försöka hinna med det tidiga sömntåget ikväll. Mitt soundtrack blir den här

I can remember standing by the wall
And the guns shot above our heads
And we kissed as though nothing could fall

Imorse när nyheten om David Bowies bortgång nådde mig kändes det självklart att göra en bonus-365-masquerades som hyllning. 

Sov gott. 

  

Posted in Eskapismer, Livet | Tagged , , , , , , | Leave a comment

”Sorg är ingenting annat än hemlös kärlek”

Så inleddes ceremonin. 

Jag väntar på ett tåg på Knutpunkten i Helsingborg efter en känslomässigt fulländad dag, för att uttrycka sig så. Jag har varit på den vackraste begravningen någonsin, och en av de mest hjärtskärande. Jag har genom minnen återbesökt stora delar av Gisela då hon var 0-14 år, allt genom att träffa, prata med, se bilder på, skratta och gråta tillsammans med människorna som var en stor del av barnet Giselas liv. Och en av de människorna fattades, så otroligt mycket – för det var henne vi alla samlades för att minnas. Det var henne vi idag begravt. 

  
Jag är otroligt ledsen. Jag är också otroligt glad, för det jag hade, minnena vi tillsammans fortfarande kan dela, dagen som blev så vacker, och för att jag (helt för egen självisk del) fått och kunnat hänge mig åt att få känna, verkligen känna. 

Det är så otroligt svårt att behöva gå fram till en kista där det ligger en person som för bara tre veckor sedan var en levande och underbart sprudlande, varm person. Det är så svårt att behöva tvinga sig att lägga ner rosorna, fuktade av tårar, som ett sista farväl. Ett absolut, sista farväl. 

  
Det är också en fantastisk känsla att känna samhörighet med människor man inte träffat sedan tonåren, människor vars band till en själv är starka nog att hålla över tid utan att brytas eller naggas. Band som snarare blivit starkare efter denna dag. 

  
Tack familjen H – Anton, John, Anna, Gregor – inte bara för en viktig och betydelsefull dag. Tack också för allt fint vi gjorde tillsammans som barn. 

Tack. 

Och tack, käraste Lena. Sov gott. 

Posted in Livet | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

En 22 km vandring på 6,5 timmar

Här om dagen tog jag och Martin tåget till Landskrona, en station som egentligen borde heta ”Strax utanför Landskrona” och därifrån gick vi in till Citadellet inne i stan. Där förbi går Skåneleden och vi påbörjade delleden mellan Landskrona och Rydebäck. 

Solen gassade och jag hade smörjt in tatueringarna med spf 50 men, visade det sig senare, helt missat nacken och axlarna. Vi gick från stan norrut längs med havet och förbi fina kolonistugor, ett bröllopspar på stranden och badande barn. 

   
   
Under den flera timmar långa vandringen stannade vi till ibland om vi såg något spännande eller för att dricka vatten i värmen.  Efter ett tag hittade jag ett femklöver. Senare även fyra-fem fyrklöver. På stranden precis innan Borstahusen såg jag något stort som låg i sanden. Det var en tumlare! En val! Den var ganska illa åtgången av olika djur men superhäftig att få se. Vi hade aldrig sett en tumlare i verkligheten såhär innan. 

   
    
   
Kanske dagens häftigaste grej. 

Vidare norrut och det började bli rejält backigt, något man kanske inte tror om Skåne. Men i Glumslövs naturreservat är stupen närapå vertikala ner mot stranden och på sin höjd 100 meter höga. Jag fick syn på en sandödla och det var väldigt vackert överallt.  

    
    
   
I de höga sandklipporna häckade svalor som svärmade ovanför oss när vi satt och åt vår medtagna lunch på kanten av ett stup med utsikt över Ven.  

    
    
  

Vår väg gick även förbi fornminnet ”Graven vid havet”, en megalitisk gravhög som en gång var viloplats för sju personer begravda någon gång mellan år 3600-3200 före K.  
   
Längs hela kusten låg förr en mängd tegelbruk som bränt tegel av den kalkrika leran. Nu pryds en lång lång sträcka av stranden av oerhört vackra tegelstenar, kasserade för länge sedan, polerade av havet och i många fina färger.  

    
   

Och sen… En säl! Även denna död och liggandes på stranden. Vilken smått exotisk grej, ändå.  

   
Den kan inte ha varit så gammal. Jag lade mina fem- och fyrklöver över sälens ansikte som ett slags offergåva.  

    
   
En död iller eller mink, jag vet inte riktigt, fanns också på listan över saker vi såg längs den långa vägen.  

 
Vid ett ställe stannade vi för att bada och en av de hundratals gamla betongbunkrarna som står längs med kusten och vittnar om krigstider fick agera privat badpaviljong. Det var ganska härligt att bada! 

    
    
 
Den sista biten av sträckan var också den deppigaste. Inte för att vi var trötta utan för att det nu känns som en officiell sanning att påstå att Rydebäck förmodligen är den mest deprimerande platsen i landet. Tänk halvbebott, smärtsamt nybyggt gated community med starkt moderat- och SD-fäste och en stämning av spökstad med en fullständigt tom tågstation byggd för hundratals människor. Usch. 

Bjuder på den här istället, tagen på vägen in mot ovanstående vidrighet:

  
Lite bränd dagen efteråt… Mest på vänster sida där solen legat på som mest. 

   

En mycket bra dag!  

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Memento mori

Apropå döden. Ja. Döden, minnet, sorg och de spår människor lämnat, eller inte lämnat, efter sig.

Det här är en sorgebrosch från sent 1800-tal eller väldigt tidigt 1900-tal. Jag vet inte vem mannen är, men han finns här hemma hos mig. Han verkar ha varit i det militära. Porträttet är sprucket av tidens tand och nålen på baksidan har fallit bort. För 20 riksdaler kom minnet av sorgen efter denna okända man i min ägo.

(null)

När en person i ens närhet gick bort lät man under denna tid tillverka broscher som den här, om man hade råd alltså, med ett fotografi av den avlidne. Som minne, att bära under sorgeperioden. Till det bar man svart. Lite som en berlock är dessa smycken, men mer synlig är personen på bilden.

Innan fotografiet var uppfunnet eller tillgängligt för allmänheten var det vanligt att man istället tillverkade just berlocker med glaslock som håller alldeles fantastiskt flätade lockar av hår från den som gått bort. (Ta en titt på dessa helt fantasiska exempel.)

Ibland hade familjer inte haft råd att gå till porträttfotografen under personens livstid, eller också var den avlidne så ung att ett fotografbesök inte hade hunnits med. Då var det vanligt att låta arrangera den döde i dess vackraste kläder och helt enkelt ta porträttet efter döden [post mortem]. Post mortem-fotografi är något jag är väldigt fascinerad av. Dels är det ofta vackra bilder rent estetiskt, och dels visar de hur man hade en helt annan inställning till döden och till döda kroppar då än vad vi har nu. Nu är döden en industri – vi behöver inte riktigt bekanta oss med döden efter att en person gått bort. Det finns mängder av yrkeskategorier som tar hand om allt sådant åt oss.

Tyvärr har jag ännu inte haft turen att komma över ett post mortem-fotografi men det fortsätter att vara en liten dröm jag har.

Men det handlar också om att vi idag har andra sätt att minnas. Ett fotografi är inte unikt idag som det var förr. Under en hel livsstil kunde det kanske finnas ett, högst två fotografier av någon som tillhörde en lägre samhällsklass. Idag är det något helt annat, det är verkligen en fullständigt monumental skillnad.

Kanske är det också därför jag älskar dessa fotografiska föremål från 1800-talets slut och 1900-talets början. Jag tycker om dem som unika föremål, med mystiska inslag av att jag inte har en aning om vilka de är. Försvunna människor vars ansikten dyker upp på loppmarknader bredvid slumpmässiga andra föremål – skedar, ljusstakar, vantar, cd-skivor, fågelskådarböcker, tröjor… Jag omger mig med dessa för mig okända ansikten.

Här är några andra av de okända människor jag har hemma hos mig.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , | 2 Comments

Här är ditt liv

Turen att bli presenterad på museets intranät inför hundratals kollegor har kommit till mig. Syftet med medarbetarintervjuerna är att folk ska lära känna varandra lite bättre. Med detta sagt – undrar vad kollegorna i Stockholm får för bild av mig nu…

”När Gisela inte ägnar sig åt konst ägnar hon sig gärna åt musik. Hon gör låtar själv i en mer lågmäld stil.
– Det är någon slags mörk melankolisk pop.
Hör ett smakprov genom att klicka på länken här.
Sedan tycker hon att det är roligt att klä upp sig. Hon har ett helt rum hemma som är som en hel teatergarderob med peruker och kläder till fester.
– Jag skapar själv kostymer ochperformativitet. Det är därför jag älskar Cindy Sherman.
Gisela brukar bokas till barnkalas då hon klär ut sig i en barock-pierrotdräkt och slukar och sprutar eld.
– Det gör jag bara för att det är kul – inte för att ha som något extraknäck.
Hon ägnar sig också åt yoga och löpning. Hemma består familjen av två katter – en svart och en vit.
– De är mitt liv.

Dessutom älskar hon att gå på naturhistoriska och medicinhistoriska museer.
– Jag är en slags amatörvetare som är fascinerad av siamesiska tvillingar och freakshows. Jag är intresserad av hur de levde.
– Så fort något är annorlunda sätter det fingret på någonting som handlar om normen och vilka förutfattade meningar vi har – blicken på det onormala.
– Om man föddes missbildad förr i tiden institutionaliserades man även om man var helt klar i huvudet. Freakshowerna var deras enda möjlighet att komma ut och tjäna pengar.
– Ofta hade de ett bra liv jämfört med alternativet.
Gisela har läst massor av böcker om hur de levde och så fort hon får en möjlighet åker hon till Berlin och går på naturhistoriska museer.
– Det är mitt morbida intresse som jag har för burkar med saker i. Jag tycker att det är jätteintressant med sådant som står ut från normen.

Hon har också ett eget kuriosakabinett hemma med makabra saker.
– Det finaste är en död fladdermus som jag har hittat själv.
– När man jobbar med barn är det kul att smyga in olika normkritiska idéer och vinklingar. Det är kul att överraska barn och göra något som barn inte förväntar sig att en vuxen ska göra.
– Jag är intresserad av teorier kring normkritiskt tänkande. Man kan ifrågasätta saker och ting. Barn behöver se olika saker utöver det normala.
– Jag har en hemlig dröm att jag ska få ett skägg som växer ut så jag kan bli Skäggiga damen. Får se om det växer ut någon gång!”

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments

Silently by the water

En ung man försvann i augusti. Jag gick en dag vid hamnen och fördrev tiden innan ett möte. Jag tog lite foton av vattnet.

Morgonen efter hittades den unga mannen på precis det ställe där jag varit kvällen innan.

På kvällen samma dag som han hittades stod vi nästan hundra personer på kajkanten, alldeles tysta. Rökelse, blommor, ljus. Många tårar, även från mig. Jag tände ljus för de av mina vänner som inte orkade eller kunde vara där.

Han var en vän till flera av mina vänner. Jag kände honom inte personligen, men händelsen påverkade mig starkt.

De senaste dagarna har jag skrivit en låt om den här händelsen. Nu är låten klar.

Lyssna gärna på Silently by the water här. Ladda ner från music.eskapi.com, där även texten finns.

Silently by the water

Posted in Eskapismer, Livet | Tagged , , , , , | Leave a comment

Ny låt, nytt album

Åja åja åja. Gissa vad? Ny låt klar igen! Lyssna på Another fall nu och ta dig samtidigt en titt på nedanstående info som handlar om mitt kommande album, nu med omslag och allt. Gör man fyra låtar på tre veckor så vet man att det blir ett nytt album snart nämligen.

Storm the fort (2013)

Row
Shadow sphere
Storm the fort
Another fall

Storm-the-fort

Mer info på MUSIC.ESKAPI.COM

(Fotot tog jag i min pappas trädgård i juli 2012.)

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , | 2 Comments

2012

Några noterade händelser från 2012, högt och lågt:

20/2 – Skaffade Ypsilon
22/4 – Piercade läppen
10/5 – Mormor fick en stroke
14/5 – Mormor gick bort
4/6 – Mormors begravning
30/6 – Lärde mig sluka eld
4-5/8 – På Wrestlingläger
22-24/8 – Jobbade på Malmöfestivalen
1/9 – Påbörjade vänster arm-tatueringen
17/9 – Min storebrors disputation i Stockholm
17/10 – Zwanzig och Ypsilon tog en fågel
14/12 – Hade min första visning för synskadade

Det var det året. Nu blickar vi framåt va?

Posted in Livet | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

11 juli 1889

Sitter här i Kristianstad, staden där min morfars morfar Sixten Sparre (ja, han som rymde med cirkusprinsessan Elvira Madigan) var löjtnant, hade familj och barn – ett stenkast härifrån ligger kyrkan där han gifte sig – och följande citat kommer till mig:

När en menska födas, då jublar man; – när en menska dör, då gråtar man; – det borde vara tvärtom.

Sixten Sparre, 11 juli 1889 – nio dagar innan han och Elvira Madigan begick självmord i Danmark dit de hade flytt för att få vara tillsammans.

Ack, kärleken.

20121113-223821.jpg

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment