Tag Archives: ADHD

Ibland blir det lite fel

Veckans konversation mellan 1: min terapeut och 2: jag. 

 
1: Har du klippt dig?

2: Nej, dålig hårdag. 

1: Hehe, mycket kan man säga om dig men att det skulle ändra din frisyr…

2: …va?

1: Ja? Haha. Jag fattar ju att du skojade. Men vad jag vet räknas förändrad frisyr inte in i diagnosen. 

2: …vad trodde du att jag sa?

1: …att du hade annan frisyr på grund av ADHD?

2: nej DÅLIG HÅRDAG.

Posted in Gäst hos verkligheten, På tal om ingenting | Tagged , , , | Leave a comment

Actionpaintingbabysplash!

Förra veckan och denna:

Fulltid och lite till som projektledare och ansvarig för alla (dagliga) workshops i mitt+två kollegors/curators fina projekt ACTIONPAINTINGBABYSPLASH! – detta års största konstprojekt på Malmöfestivalen. Otroligt häftigt att spela denna roll i detta stora, enormt omfattande sammanhang. Men oj, så mycket jobb. Varde dag i 8 dagar arrangerar vi olika action painting-inspirerade workshops för barn och vuxna, i och på samma lokal där vi samtidigt visar action painting-inspirerad videokonst. Därmed bryter vi den kanske största tabun i museivärlden – ”se men inte röra”. Här: snarare se OCH inte bara röra, go mad, kasta färg på dig och andra och väggarna!

   
 
Ett vitt gallerirum mitt på Gustav Adolfs torg i Malmö invigdes i fredags med vår första workshop, och efter den var kubens utsida allt annat än vit:

  
Med färgkanoner och vattenballonger, fyllda av färg, gick vi lös på utsidan. 

Under lördagen var det kubens insidas tur:

  
Igår, söndag, målades ansikten och kroppar med bara fingrar och färg. Jag kan inte publicera bilder av barn utan föräldrars tillstånd men såhär såg stationerna med färg ut:

   
 

Inte mindre än 260 barn och vuxna deltog under dessa de första tre dagarna!

   
 
Idag, måndag. Första dagen av tre med måleri för de allra, allra minsta, 0-3-åringar plus deras vuxna. Hysteriskt! 49 bäbisar totalt har idag krälmålat/smetat/droppat/skvättmålat med färger av mitt egna recept – glutenfria, veganska och pigment av vegetabiliskt kol, blåbär, rödbeta, vetegräs och gurkmeja. Succé!

Natashas och Kristians lilla Kira målade för första gången någonsin och hon älskade det.    

    
 

Det är långa dagar, mycket planering, stökig miljö mitt på Malmöfestivalen (kanske förmodligen lite extra utmattande för någon med ADHD som jag) mycket städning, stort jobb, och – en sak att vara stolt över. 

Tänk. Jag har skapat detta. Hundratals barn och vuxna skapar och går loss på färger, på sätt man sällan och på få platser annars kan göra, tillsammans, och (nästan) alla är så glada och älskar det (ett litet fåtal gnällspikar får man räkna med). Det här är rätt häftigt. Särskilt eftersom att senast som Moderna Museet arrangerade ACTIONPAINTINGBABYSPLASH! i februari, då på museet, ja då missade jag allting pga att jag blev sjukskriven. Det var en stor sorg och svårt att hantera. 

Nu kan jag suga in atmosfären och känna att jag är med och skapar något unikt som aldrig hänt på detta sätt förut. 

Men gudars skymning, så trött jag är efter varje arbetsdag…

Phu. 

Vi håller på tills på fredag! Kom!

Tisdag-onsdag: babymåleri, 0-3-år + vuxna

Torsdag: måleri med rullande saker – hjul, bollar, rockringar, kulor mm. 

Fredag: Action painting á la Jackson Pollock. Vi kommer att tok-skvätt-måla med färg. Överallt. Väggar, golv, på varandra. 

Oh. Yes. 

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Läs det här. Idag.

Det känns som om att jag hade sluppit känna mig fånig, dum, konstig och överdriven under mina 34 år som levande om det hade funnits en allmän förståelse kring att man kan fungera på olika sätt och i den bästa av världar hade den här texten inte ens behövts skrivas. 

LÄS. Och försök förstå. 

Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer.

Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.

När du känner att du inte orkar vara förstående längre- gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Det måste du låta oss få.

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged | Leave a comment

On hyperfocus

Let’s talk hyperfocus ✨ (Ja, ett inlägg på engelska.)

What is it? ”An intense form of mental concentration or visualisation that focuses consciousness on a subject, topic or task”. Huperfocus is one of the defining aspects of ADHD. It’s almost impossible to focus on a boring task, but when engaging in something you find interesting, the ”focus is often extreme”. So no: we DON’T lack attention (common prejudice), it’s just harder for us to direct it to certain tasks. (Quotes: Wikipedia.)

Coming out of hyperfocus mode is almost scary. Suddenly, you realise: Oh my, I forgot to eat, I didn’t take a break for hours, I have a severe headache I didn’t even notice before and I need to pee like right NOW but didn’t even felt the need before. But wow, did I get a LOT of work done! ✨

This state of weird, intense focus happens to me all the time. Today as well. I just ”came to” after a 6 hour hyperfocus trance, and looked up finding my half-eaten breakfast from this morning beside me. Thirsty as hell. And suddenly, I felt how tired I was. Because whilst in hyperfocus, it’s like the body turns EVERYTHING else off. Feelings of tiredness, huger, nature calls and thirst included. 

So why do I like my ability to hyperfocus? (Because I do, I wouldn’t want to be without it.)

Well. I AM THE MOST EFFECTIVE PERSON IN THE WORLD (give or take). I probably get more done in an hour than some people do in one or two days, if my conditions are right. I solve every problem, and I GET THINGS DONE.

365 Masquerades is 100% a product of creativity, lack of impulse control, playfulness, outside-the-box thinking and, yes: hyperfocus.

But – what must I be more careful with than the ”average person”?

Take breaks. Have routines for eating, drinking, stretching. If I don’t set an alarm, I WILL forget these things. 

I’m never on the average. My energy and concentration levels are either 1000%, or I’m in a coma from exhaustion. 

And this is why I burn out so easily. 

First step to be kind to yourself, ADHD or not?

Self-awareness. 

Second step? General awareness. Be open with your strong AND your weak spots. Give others a chance to understand you. Make them look after you from time to time, should you forget to do it by yourself.

❤️

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , | 1 Comment

Ode to the crazy

Friday praises to all who dare to break norms/be different/think outside the box, and strength to those of you who wish you could but feel you can’t because you’re told you must fit in ♥

Have a great weekend!

Here’s to the crazy ones. The misfits. The rebels. The troublemakers. The round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They’re not fond of rules. And they have no respect for the status quo. You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. About the only thing you can’t do is ignore them. Because they change things. They push the human race forward. And while some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people, who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do.

Steve Jobs

Posted in Livet | Tagged , , , | Leave a comment

…2015.

365 Masquerades är över. En utställning med bilderna öppnar i slutet av april på Makeriet i Malmö. Tills dess är det paus från maskerader.

Jag är sjukskriven sedan 12/12-14. Utmattningsdepression. Just nu till och med februari. Det är tråkigt. Utställningen jag ansvarar för ihop med två andra, min första där jag är curator, ja, den missar jag. Mycket just nu handlar om acceptans. Acceptera att jag är slut. Acceptera att det måste få vara ok att inte orka, när år av kamp med psykisk ohälsa nu visar sin baksida. Det är knäppt, för det är inte jobbet som bränt ut mig, utan allt annat. Jobbet var det sista jag orkade lägga min energi på, och när jag gör saker gör jag det till 1000%. Det är nog det som är problemet. Energinivån. Det jag ska lära mig nu, och det får jag hjälp med som tur är, är att man kan hålla tillbaka ibland. Att det ska kunna finnas fler än två lägen: Djup utmattning/koma/mental utbrändhet å ena sidan, hyperenergiskt superengagemang å andra sidan. Utmananande. Jag har aldrig vetat något annat. Att jag under hela mitt vuxna liv gått med motton som ”failure is not an option” och med en stor medvetenhet om och en stolthet över att jag aldrig gör någonting halvhjärtat, allt det där faller på plats. Med adhd-diagnosen, med min nuvarande situation där psyket och kroppen så tydligt säger ”nej, det går inte längre, nu är det stopp”.

Min närmsta tid handlar om att arbeta (för att använda ett ord som känns lite paradoxalt i sammanhanget) med energinivåer, återhämtning (yoga, terapi, träffa vänner, övningar på att vara i nuet), skapa rutiner (nästa vecka får jag boendestöd) och vila, vad det nu är. Jag avundas människor som kan dricka kaffe och sitta i en soffa. Jag avundas förmågan att se en hel film, ens en kortfilm, utan att samtidigt behöva göra tusen andra saker för att inte bli tokig av rastlöshet. Så hur jag finner vila är också en av de största utmaningarna. Eller som min mamma brukade säga om att vara ledig, jag glömmer det aldrig: ”Jag ska bara försöka anstränga mig för att ta det lugnt”.

Framför allt: acceptans. Nu är det så här. Jag är sån här. Att inte bli arg, ledsen, förbannad, besviken. Något sånt kommer ju knappast hjälpa mig, men ja, det är lättare sagt än gjort.

Jag syr mycket. För hand, trots att jag har symaskin. Det tar tid, det får mig i fokus. Oklart om det är ett bra fokus eller om även detta i grund och botten handlar om eskapism, glömma tiden och nuet, prestera ständigt. Men jag syr i alla fall. Hatt, kappor, mantel, krage. Viktoriansk stil.

Katterna och jag umgås mycket, förstås. Xilo har vuxit och blivit stor. Han är kastrerad nu, men buset kvarstår. De andra två blir tokiga på honom ibland. Jag också. Men allt är förlåtet, han är en sån liten underbar krabat.

Lägenheten är ett fullständigt kaos. När man är så här trött som jag är, på det sätter som knappast går att vila eller sova bort, är det lite extra jobbigt att ta tag i högar av kläder och disk. Jag har yogan mycket i veckan, och vet att det vore bra att fortsätta med det lite oftare hemma också. Så, att skapa lite golvyta nog för yogamattan vore kanske ingen dum idé.

Ensamheten är svår, men jag har några riktiga pärlor till vänner som finns för mig. Och utan katterna, ja, nej det vore misär på riktigt.

Så, här är du nu 2015. Vi får väl se hur du blir. Lite bättre än 2014 hoppas jag.

God fortsättning.

IMG_9856.JPG

IMG_9838.JPG

IMG_9846.JPG

IMG_9826.JPG

IMG_9834.JPG

IMG_9810.JPG

IMG_9800.JPG

IMG_9783.JPG

IMG_9808.JPG

IMG_9850.JPG

IMG_9781.JPG

IMG_9759.JPG

IMG_9831-0.JPG

IMG_9758.JPG

IMG_9739.JPG

IMG_9745.JPG

IMG_9807.JPG

IMG_9723.JPG

IMG_9722.JPG

IMG_9776.JPG

IMG_9734.JPG

IMG_9721.JPG

IMG_9720.JPG

IMG_9817.JPG

IMG_9816.JPG

IMG_9733.JPG

IMG_9683.JPG

IMG_9696.JPG

IMG_9668.JPG

IMG_9627.JPG

IMG_9589.JPG

IMG_9648.JPG

IMG_9588.JPG

IMG_9572.JPG

IMG_9562.JPG

IMG_9564.JPG

IMG_9525.JPG

IMG_9535.JPG

IMG_9517.JPG

IMG_9546.JPG

IMG_9500.JPG

IMG_9528.JPG

IMG_9502.JPG

IMG_9510.JPG

IMG_9490.JPG

IMG_9456.JPG

IMG_9481.JPG

IMG_9447.JPG

IMG_9419.JPG

IMG_9442.JPG

IMG_9509.JPG

IMG_9408.JPG

IMG_9417.JPG

IMG_9404.JPG

IMG_9402.JPG

IMG_9396.JPG

IMG_9353.JPG

IMG_9391.JPG

IMG_9342.JPG

IMG_1655.PNG

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Min hjärna är ett rum

Dagens citat:
(Jag till terapeuten)

”Min hjärna är som ett rum där Livets Ord talar i tungor och skriker, samtidigt som jag försöker lyssna på och förstå en genomgång av Einsteins relativitetsteori, samtidigt som jag kommer på ett jävligt roligt skämt och börjar tokskratta, samtidigt som någon sticker nålar i mitt hjärta, samtidigt som jag undrar var pennan jag precis hade i handen tog vägen, samtidigt som en cirkus är mitt uppe i en föreställning med clowner och hästar och akrobater, samtidigt som jag försöker ta mig igenom en instruktionsbok för hur man lagar en bil, samtidigt som ett dödsmetallband spelar covers på Orup och det regnar glittriga paljetter ner från taket.”

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , | Leave a comment

Kattbollar

Avdelning: Knäppa saker Gisela säger på jobbet.

(Situation: Personalmöte. Datum ska bestämmas för julfest. En tisdag föreslås. Jag påpekar att min katt ska kastreras då så jag kan inte.)

”Men om vi har julfesten på onsdagen så lovar jag att bjuda på en speciell delikatess. Fast det kommer inte finnas så många, bara två.”

Posted in Gäst hos verkligheten, På tal om ingenting | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Aphjärna

Det här är hur förvirrad jag är:

Tre kvarter från verkstaden där jag precis lämnat in min cykel stannar jag plötsligt upp i en sekunds halvpanik och tänker: NEJ! VAR ÄR MIN CYKEL?

(Men nu när jag vet vad det beror på slipper jag åtminstone gå runt att tänka att jag är dum i huvudet. Tvärt om vet jag nu att jag är högintelligent. Bara ”lite” ofokuserad.)

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , | Leave a comment

Morgonkaoset

Fick denna kommentaren nyss. ”I wish I had your brain!” Är säker på att det var menat som en komplimang.

Såhär fungerar min hjärna under ca 2 minuter varje morgon:

”Now let’s see. Makeup, medicine, making breakfast, feeding cats oh what clothes to wear?! Sorry cats, here’s the food oh wait mascara now where’s the soy milk oh that radio interview sure was interesting now do I have one pair of even socks? Oh look, that lipstick I lost the other week. I wonder why the sky sometimes is pink in the morning now what time is it, SHIT. Did I take my medicine already? Oh look Xilo is sooo cute I must post this photo on Instagram, hm, where the fuck is my purse?!”

Fortfarande intresserad?

Nedan ett försök att reducera morgonkaoset ett snäpp: 6 dagars färdig frukostsmoothies av avocado, banan, ingefära, mango, grapefrukt, vetegräs, spirulina, sojamjölk och gurkmejarot.

IMG_6664.PNG

Posted in Livet | Tagged , , , | Leave a comment

Dagarna

Xilo gör sig hemmastadd. Jag har varit sjukskriven för depression (för första gången i mitt liv). ADHD-diagnosen från i maj kom ifatt. Kärleken kom (äntligen) och försvann lika fort. Katterna räddar mig. Jag klär ut mig varje dag. Jobbar. Kaoskreativitet med gips, latex, pennor, färger. Terapi terapi terapi. Natasha har blivit mamma till en jättefin dotter. Fasar ut en medicin (Sertralin, innan 100 mg nu 50) och höjer en annan (Concerta, innan 0, 18, 27, 36, nu 54 mg). Röstade feministiskt. Gråter över fascismen. Tar en dag i taget tror jag. Är bättre på att posta bilder just nu än att skriva, men typ så.

IMG_6467.JPG

IMG_6466.JPG

IMG_6440.JPG

IMG_6442.JPG

IMG_6414.JPG

IMG_6389.JPG

IMG_6372.JPG

IMG_6347.JPG

IMG_6318.JPG

IMG_6294.JPG

IMG_6335.JPG

IMG_6440-0.JPG

IMG_6289.JPG

IMG_6293.JPG

IMG_6285.JPG

IMG_6256.JPG

IMG_6260.JPG

IMG_6254.JPG

IMG_6269.JPG

IMG_6232.JPG

IMG_6210.JPG

IMG_6242.JPG

IMG_6182.JPG

IMG_6189.JPG

IMG_6201.JPG

IMG_6187.JPG

IMG_6149.JPG

IMG_6171.JPG

IMG_6143.JPG

IMG_6154.JPG

IMG_6135.JPG

IMG_6142.JPG

IMG_6132.JPG

IMG_6122.JPG

IMG_6087.JPG

IMG_6071.JPG

IMG_6072.JPG

IMG_6086.JPG

IMG_6421.JPG

IMG_6392.JPG

IMG_6039.JPG

IMG_6030.JPG

IMG_6061.JPG

IMG_6057.JPG

IMG_6071-0.JPG

IMG_6019.JPG

IMG_6023.JPG

IMG_6072-0.JPG

IMG_6014.JPG

IMG_5996.JPG

IMG_6013.JPG

IMG_5995.JPG

IMG_6434.JPG

IMG_6340.JPG

IMG_6179.JPG

IMG_5955.JPG

IMG_5953.JPG

IMG_5980.JPG

IMG_5978.JPG

IMG_6095.JPG

IMG_6103.JPG

IMG_6113.JPG

IMG_6104.JPG

IMG_5926.JPG

IMG_5909.JPG

IMG_5928.JPG

IMG_5917.JPG

IMG_5744.JPG

IMG_5740.JPG

IMG_5756.JPG

IMG_5737.JPG

IMG_5928-0.JPG

IMG_5945.JPG

IMG_5936.JPG

IMG_5944.JPG

IMG_6224.JPG

IMG_5578.JPG

IMG_6120.JPG

IMG_6099.JPG

IMG_5653.JPG

IMG_5669.JPG

IMG_5637.JPG

IMG_5628.JPG

IMG_6224-0.JPG

IMG_5571.JPG

IMG_5212.JPG

IMG_5329.JPG

IMG_5620.JPG

IMG_5602.JPG

IMG_5601.JPG

IMG_5600.JPG

IMG_5554.JPG

IMG_5583.JPG

IMG_5550.JPG

IMG_5567.JPG

IMG_5547.JPG

IMG_5513.JPG

IMG_5517.JPG

IMG_5502.JPG

IMG_5451.JPG

IMG_5465.JPG

IMG_5445.JPG

IMG_5453.JPG

IMG_5371.JPG

IMG_5348.JPG

IMG_5380.JPG

IMG_5366.JPG

IMG_5345.JPG

IMG_5344.JPG

IMG_5342.JPG

IMG_5337.JPG

IMG_5322.JPG

IMG_5550.JPG

IMG_5319.JPG

IMG_5261.JPG

IMG_5229.JPG

IMG_5230.JPG

IMG_5228.JPG

IMG_5224.JPG

IMG_5009.JPG

IMG_5076.JPG

IMG_5026.JPG

IMG_5017.JPG

IMG_5139.JPG

IMG_4863.JPG

IMG_4981.JPG

IMG_4865.JPG

IMG_6395.JPG

IMG_4828.JPG

IMG_4647.JPG

IMG_6404.JPG

IMG_4720.JPG

IMG_4733.JPG

IMG_4750.JPG

IMG_4842.JPG

IMG_5717.JPG

IMG_6295.JPG

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Den långa berättelsen om de senaste nio månaderna (och lite om hela mitt liv)

Hej, nu tänkte jag berätta om vad jag gått igenom de senaste nio månaderna. För jag HAR verkligen gått igenom något som förändrat och kommer att förändra hela mitt liv, hur jag ser på mig själv, hur jag förhåller mig till saker och vilka vanor jag har och kommer att ha.

Först vill jag skriva en viktig sak om att vara såhär personlig och öppen på nätet som jag är, och när du läst hela detta inlägg så kommer du kanske tycka att jag varit personlig, kanske för personlig. Men såhär ser jag det:

Psykisk ohälsa (för det är vad detta handlar om) är vanligt. Det är tabu. Jag har psykisk ohälsa. Jag vill inte leva i en tabu. Jag tycker inte att det ska vara en tabu. Jag vill avstigmatisera psykisk ohälsa. Hallå, det finns. Deal with it. Men framför allt – förstå. Eller försök förstå i alla fall. Säg inte ”ryck upp dig” till en deprimerad (t ex), om du inte också är redo att säga ”jamen det är väl bara att SE” till en synskadad.

Kanske är du som läser detta någon som känner mig väl, då känner du redan till det mesta jag nu tänker skriva. Kanske är du totalt okänd, kanske är du en av mina kollegor som ser mig varje dag och kanske inte hade en aning. Kanske är du en bekant till mig som ibland tyckt att jag beter mig lite märkligt. Kanske går du igenom något liknande, och då hoppas jag att detta ska stödja dig, precis som andras berättelser (och deras mod att berätta på nätet utan att ”skämmas” eller gömma sig) varit till stor hjälp för mig de senaste månaderna.

Så.

Nu går jag rakt på sak.
Jag har ADHD.

Diagnosen fick jag den 16 maj, mindre än 2 veckor sedan. Men ADHD har jag, uppenbarligen, haft i hela mitt liv.

Detta har varit på gång ett tag, diagnosen alltså. Min utredning startade i början av mars. Men den här historien börjar egentligen i september förra året. Here we go.

Det är lördag, 7 september. Jag springer Midnattsloppet i utklädnad och vinner pris i maskeradtävlingen. Står på scen på Stortorget inför tusentals människor. Efter loppet går jag på fest, men något händer. Jag tror jag var fysiskt utmattad och överexalterad av alla intryck i kombination med att jag hade mått sämre igen ett tag, och när jag vaknade nästa morgon hade all energi tagit slut. Jag var på botten och till slut gick jag till psykakuten. Jag kunde inte sluta gråta. Det var söndag eftermiddag. Nästa dag gick jag till jobbet som vanligt. Men jag visste att något var fel, att jag måste göra något. Igen.

Vi backar bandet lite.

Jag har haft återkommande depressioner sedan tonåren och jag har ätit Sertralin (serotonin) sedan 2008. På sommaren 2008 sökte jag läkarvård för jag trodde att jag kanske hade astma, kanske struma, åtminstone något var ju fel på halsen och luftvägarna. Inte bara hade jag (och har haft sedan dess) återkommande infektioner, halsfluss, hosta, heshet, utan jag kunde ibland inte andas. Man utförde olika tester. Spirometritester. Blodtester. Blodtryck. Allt fysiskt man kan tänka sig. Allt var bra med mig, på papper i alla fall. Men ingen frågade ”Hur MÅR du egentligen?”. Ingen sa: ”Vet du vad, det är ångest som gör att du inte kan andas”.

En dag på mitt dåvarande jobb (som IT-support på högskolans bibliotek) satt jag och läste på sidor om olika typer av psykisk ohälsa, och då snubblade jag över det. GAD. Jag läste symptomen och det stämde ju så bra på mig. Jag var tvungen att lämna min plats och gå ifrån en stund. Jag skrev ut papperna, gick till husläkaren och sa ”detta har jag”. Jag tvingade till mig en omgång KBT-terapi genom vårdgaratin, som jag nu lärt mig att det heter.

Det har blivit tre sådana omgångar, den senaste våren 2013. För jag har alltid blivit sämre igen. Det har gått att ställa klockan efter det.

Men, den tredje terapeuten jag hade var annorlunda. Hon gjorde något som ingen av de andra två hade gjort – hon försökte se om det fanns en djupare orsak till min ångest, oro och återkommande depressioner. Första gången jag träffade henne sa hon: ”Jag tror att du kanske kan ha ADHD”. Min reaktion var negativ. Jag? Nej. ADHD har bara stökiga killar som slåss och skriker. Varför skulle jag ha det?

När hon sa detta befann jag mig fortfarande i öppenvården, jag hade fått 12 tillfällen KBT via vårdcentralen och behandlingen avslutades efter dessa. Under sommaren blev jag stadigt sämre, och hur det blev i september har jag redan beskrivit. Men mitt uppföljningsmöte med min tredje terapeut skulle äga rum i september, och jag hörde av mig till henne för att berätta vad som hänt.

Vad som händer sedan är något så fantastiskt. Jag har haft sån tur.

Hon visar sig nu även jobba på en mottagning inom öppenpsykiatrin, dvs steget längre än att få en begränsad omgång KBT här och en där. OCH, det visar sig att min adress i Malmö tillhör just den mottagningen. Hon gjorde vad hon kunde och jag fick snart veta: Vi kan ta emot dig här. Ingen tidsbegränsning. Terapi och utredning. Välkommen.

För första gången slapp jag känna en stress över att ”nu är det bara fyra terapigånger kvar, nu bara tre, två… nu måste jag snart vara frisk”.

Jag ställdes i kö för en neuropsykiatrisk utredning, som det heter. I en sådan skulle man ta reda på hur jag fungerade eller inte fungerade. Mina svagheter, men också styrkor. Och kanske, förhoppningsvis, se om jag faktiskt går med något som jag inte fått hjälp med. Detta var i oktober 2013, och min utredning började först i mars i år, så det tog tid. Men under tiden fick jag gå i terapi hos terapeuten jag kände sedan innan och litade på. Under dessa månader har vi pratat mycket om hur ADHD hos flickor och kvinnor faktiskt kan vara, och jag har mer och mer känt igen mig så himla mycket.

Min utredning började i mars med att jag fick träffa en psykolog, jag tror vi har arbetat vid sex tillfällen (á 1,5 h) tillsammans. Jag har fått göra SÅ MÅNGA olika tester så jag minns inte alla. Härma ett bestämt mönster med hjälp av olikfärgade klossar. Komma ihåg en serie siffror i huvudet och upprepa dem baklänges, i storleksordning, i bakvänd storleksordning. Ordförståelser, muntliga samtal, en koncentrationsövning på datorn, tolka symboler och skriva dem i rätt ordning utifrån en instruktion. Allmänbildning. Matteuppgifter (muntliga!). Logiska följder. Vilken symbol ska bort? Sådana saker. Alla tester började lätt. Så lätt att jag tänkte ”Tror de att det är utvecklingsstörd jag är?”, men det fick jag ibland äta upp. Allt blev svårare och svårare och svårare… Och hela tiden satt psykologen och antecknade, betraktade mig. Det var tufft, men också intressant.

Senare har jag fått veta av psykologen att han noterat mitt sätt att vara på mycket mer än jag trott, och att det är väldigt mycket av mitt beteende som ligger till grund för att hans uppfattning om mig. T ex pratade jag tydligen VÄLDIGT mycket under testerna, kommenterade allting, kom in på stickspår, tänkte högt väldigt väldigt mycket. Till exempel: Istället för att göra ett klosstest under tystnad satt jag och småpratade: ”Jaha jo men just det… Den måste ju bli där, och denna måste vara här. Och den här måste vändas, eller, jo, vänta nu. Jo.” Jag har ju också svårt att sitta helt still. Det gör fysiskt ont att behöva sitta still för mig.

Så nu är utredningen alltså klar. Jag har inte fått resultatet på papper än, men det jag vet nu är:

Jag har ADHD.

De delar av mig som är bra, och som delvis också faktiskt hjälps av att jag har ADHD, är:

* Jag har ett högt IQ (ca 117, vilket är något över medel, och by the way så går det inte att räkna ut sitt IQ själv på nätet via sådana texter om någon nu trodde det, de stämmer aldrig).
* Jag har en mycket hög verbal förmåga.
* Jag har en hög förmåga till social anpassning, dvs jag är lite av en social kameleont.
* Jag har ett utanför boxen-tänk och en stor uppfinningsrikedom.
* Jag har en enorm kreativitet.
* Jag är väldigt bra på att improvisera. Nästan för bra, jag har å andra sidan svårt att hålla mig till manus eller strukturer.
* Jag hittar lätt lösningar på problem.
* Om jag arbetar med något som jag tycker är kul och intressant, så har jag ofta större förmåga att gå in fullständigt i detta än vad ”normala” människor orkar eller kan. Detta kallas hyperfokus och kan vara användbart. Det innebär att man kan vara helt ENORMT effektiv under kort tid.

De delar av mig som ställer till det för mig är:

* Min förmåga till hyperfokus och min hyperaktivitet (i mitt fall ofta uttryckt i kreativitet) bränner ALL min energi, och jag blir därför så enormt enormt trött efter en stund av hyperaktivitet. Detta gör att min energinivå antingen är på 100000 eller på 0. Antingen är jag PÅ eller AV. Detta har i sin tur börjat påverkat mitt sociala liv negativt mer och mer, eftersom jag nu för tiden (de senaste åren) har jobbat heltid. All kraft har gått ut på att hålla energin uppe på jobbet, och efter jobbet har jag varit alldeles färdig och inte orkat göra något socialt och kul. Detta har i sin tur gjort mig ensam och deprimerad. Och där har vi en ond spiral.
* Varje gång i mitt liv jag har fått höra: ”Åh vad du är kreativ hur hinner du med allt!?” – varsegod, svaret är: hyperaktivitet. Och jag har alltid känt mig lite matt när jag fått frågan, dels för att folk inte förstår hur utmattad det OCKSÅ gör mig, och dels för att jag generellt har svårt att ta emot komplimanger, vilket grundar sig i dålig självkänsla.
* Jag är för impulsiv i mötet med andra människor. Jag avbryter folk när de talar, jag kan uppfattas som en social bulldozer som pratar och pratar och pratar, gärna om mig själv eller saker jag tycker är kul. I mitt huvud har detta alltid varit ett tecken på att jag är intresserad av den andra, i min logik är detta helt klart, jag blir ju bara entusiastisk över saker som intresserar mig, det är ett av ADHD:ns karaktärsdrag. Jag blir ivrig och börjar kanske prata och avbryter och babblar och bubblar – i min värld för att jag är intresserad, vill väl och är glad, men jag förstår nu att det kan uppfattas som nonchalans, arrogans och egocentism. Och det är en sorg att upptäcka NU, när man är 33 år, att man kanske uppfattats så ibland. Eller, stryk kansket, jag vet att jag uppfattats så, och jag har klandrat mig själv för det. = Ännu sämre självkänsla och en känsla av att vara missförstådd.
* Jag kan ha svårt att tolka andras känslolägen.
* Jag kan uppfattas som att jag inte lyssnar eller bry mig, för min hyperaktiva sida sitter alltid och pillar med någonting. Pappersbitar, kläderna, håret, ett örhänge, eller så klottrar jag samtidigt som du sitter och pratar om något som kanske är jätteallvarligt. Mitt sätt att lyssna är att vara aktiv samtidigt. Andra ser det som att jag inte ger fem öre för det du säger. Samma här: det smärtar att tänka på att det varit såhär. Och alla gånger det har hänt, alla gånger man fått höra HALLÅ LYSSNAR DU ELLER?! så har man tänkt: ”Det är fel på mig. Jag är dum. Jag avskyr att jag inte kan lyssna. De har rätt. Det är mig det är fel på. Jag är dålig”.
* En ganska naturlig utveckling av detta är SJÄLVKRITIKEN. Oj oj oj så självkritisk jag är och har varit i hela mitt liv. Alldeles elak ibland. Tänk om jag hade vetat tidigare att det hade en orsak…
* Jag. Är. SÅ. Disträ. Vi kan ta ett exempel, ett jävligt ironiskt exempel med tanke på vart jag skulle. Det var i fredags, och jag skulle träffa den utredande psykologen igen för att gå igenom alla mina testresultat och min ADHD-diagnos. Jag hade en tid att passa. Jag hade en buss att passa. Jag hade gått upp i god tid, trodde jag. Men plötsligt var ett föremål som jag bara MÅSTE HA med mig helt borta. Jag hade föremålet när jag vaknade, så jag visste att det måste ligga nån stans. Men i 20 minuter vände jag upp och ner på hela lägenheten i panik utan att hitta det. Jag letade på ställen jag inte ens varit på den aktuella morgonen. Till slut hittade jag saken. I strumplådan. Med strumpor jag inte ens vet om, som jag inte tror att, jag vidrört. Med paniken och stressen i bröstet fick jag rusa till bussen och hann precis med. När jag var framme fick jag vänta, för jag var för tidig. Detta är jag i ett jävla nötskal. Stressar som en dåre, tappar bort saker, glömmer saker, skickar ofta sms till den jag ska träffa och meddelar att jag blir lite sen – sedan får jag vänta, eftersom jag istället är för tidig. Tidsuppfattning = noll.
* Att finna mina solglasögon i kylen eller toalettrullen på kökshyllan är inget onormalt för mig.
* För att inte glömma saker är det inte ovanligt att jag måste 1: skriva ner det i papperskalendern, 2: lägga in det i telefonens kalender med en påminnelse och 3: sätta ett pip-alarm med en extra påminnelse. Detta gäller viktiga såväl som vardagliga saker.
* Jag kan inte ta till mig skriftliga instruktioner. När jag var liten började jag spela fiol vid fem års ålder på gehör, utan noter. Senare blev jag tvungen att lära mig noter, men i hemlighet lärde jag mig alla låtar utantill istället och bara låtsades titta på noterna. Detta höll ju inte så länge… Jag använder inte recept – rättare sagt – jag KAN inte använda recept. Jag får smått panik och blir oerhört stressad av att följa recept. Efter ett litet litet tag börjar jag improvisera istället. Ska jag skruva ihop en möbel efter instruktioner gör jag det med mycket stor möda (blir så fruktansvärt trött efteråt), men oftare än så försöker jag på egen hand istället.
* Jag är för snabb och ivrig ibland, och gör därför ofta slarvfel.
* Min uppmärksamhet är riktad mot ALLT, samtidigt. Jag har väldigt svårt att ägna mig koncentrerat åt en sak åt gången. Undantaget är om det är något jag är exceptionellt intresserad av, då går jag istället in i hyperfokus. Men min lägenhet, min arbetsplats på jobbet och framför allt min hjärna är fulla av påbörjade saker som behöver avslutas, projekt som aldrig blev av, saker som jag slutade ägna mig åt när de blev tråkiga, trådar som behöver knytas ihop men istället hänger kvar någonstans i bakhuvudet och stressar mig genom sin blotta existens. Det är väldigt stressande att ständigt gå runt med en känsla av att ha en massa saker ogjorda.
* Eftersom jag saknar filter för intryck och tar in allt, alla ljud, rörelser och lukter mm, så blir jag väldigt frustrerad, utmattad, arg, irriterad. Ibland har det fått gå ut över andra, ibland knyter jag näven i fickan och hatar ALLT. Stressmoment = 1000000. Koncentrationsmöjlighet = 0.
* Jag söker ständigt efter kickar. Jag hoppar på alla intressanta tåg som kommer åkande förbi. Ibland går tågen rakt åt helvete fel, men jag tänker inte på konsekvenserna, utan går igång direkt på kicken att hoppa på det där tåget. Ibland känner jag till konsekvenserna men hoppar på ändå, i ren desperation över att något kul MÅSTE HÄNDA NU. Jag tror att jag har sårat några personer i mitt liv på grund av detta, och jag tror att jag gjort saker mycket mer komplicerade för mig själv. Men det är först NU, när jag är 33, som jag förstår sambandet. Det är både bedrövligt och skönt på samma gång.
* Jag har inget tålamod. Jag tycker inte om att vänta. Ingen tycker om att vänta, men en med ADHD KAN inte vänta. Man blir fucking galen, i värsta fall på uruselt humör som går ut över andra.
* Dåligt tålamod i kombination med oförmåga att vänta och överspontanitet gör att jag ibland har fattat för hastiga beslut utan att tänka igenom konsekvenserna. Det kan vara småsaker, som att jag plötsligt får för mig att klippa av håret jag lyckats spara i ett halvår, till problem i relationer som jag fått för mig att ”lösa” genom att göra något kanske INTE-SÅ-SMART.

Detta är bara något av det jag kommer på just nu.

den här sidan finns allmän information om ADHD, som jag nu i efterhand kan tycka nästan låter som en beskrivning av mig.

Idag, onsdagen den 28 maj, är min tionde dag med min nya medicin Concerta. Det är ett narkotikaklassat preparat som liknar amfetamin. För ”normala” människor är det uppåttjack, för sådana som mig är det koncentrationshöjande. Tyvärr har jag upplevt stora biverkningar den senaste veckan, kanske att de börjat lägga sig lite nu. Men sedan i måndags förra veckan har jag:

Skakat, haft svårt att skriva sms, jag menar verkligen skakat, som i vibrerat.
Svettats. Åh min gud, vad jag har svettats.
Tappat aptiten. Detta är så märkligt för mig. Jag blir alltid väldigt starkt hungrig om jag inte får äta regelbundet. Nu måste jag nästan tvinga i mig mat.
Varit nästan onormalt ”igång”, klumpigare än vanligt, svårt att varva ner.
Haft svårt att sova.

Jag har haft en tuff tid på sistone.

Nu hoppas jag att jag ska kunna bli bättre, och blicka framåt.

Det var allt för nu.

Gisela

PS. Kommentera gärna.

Posted in Livet | Tagged , , , , , | 21 Comments