Category Archives: Gäst hos verkligheten

Board game / Bored game

Character: Gisela

Nickname: Moment 22


 
Personality:

Energy level: 1

Physical strength: 3

Mental strength: 2

Moral: 2

Influence: 4

Sense of humor: 4

Intelligence: 5

Creativity: 5

Focus: 1

Gut feeling ability: 4

 
Specialities:

• Problem solving. +3 Mental strength and +2 Creativity during surprise attacks and/or if trapped. 

• Persuasion. +2 Influence and +3 Focus during a verbal confrontation. 

• Visuality. +3 Focus when searching for physical clues, decoding pictures and detecting details and patterns. (+4 for art interpretation.)

• Odd knowledge. Gisela has a 50% chance to help out another player faced with a knowledge challenge they cannot solve themselves. 

 
Unique modifiers:

• Energy level +2 and Focus while holding the Desamfetamin medicine card. 

• Mental strength -1 if faced with three or more unsuccessful dice rolls in a row. 

• All players on the same square as Gisela receives +2 Moral if Gisela plays the Humor card as an action. (Gisela’s own moral is not affected.)

• Friendship. Another player can choose to play any social card directed at Gisela once per round as an action, to give Gisela +4 Energy level, +1 Moral and +2 Mental strength. 

• Moral +2 if holding the Interest card. 

 
50/50 risk or bliss special modifier:

• Gisela starts off with the 50/50 card. Once per game cycle, Gisela must roll a dice during a confrontation:

1-3: -1 on all of Gisela’s Personality traits for one round. 

4-6: +1 on all of Gisela’s Personality traits for one round. 

 
Quote:

”Too weird to live, too rare to die”

Posted in Eskapismer, Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , | Leave a comment

Jaha det här var ju festligt

Mitt nya liv på kryckor. 

En tänker inte på det förrän det är ett faktum: en nyopererad fot betyder inte bara att en enda fot fungerar – det betyder även att två händer av två är obrukbara. Det går inte att bära en kopp kaffe till soffan, det går inte att laga mat utan att allt gör fruktansvärt ont. Det går knappt att duscha – att tömma kattlådor är en jävla matdröm. 

Det här är skit. 


Men blomsterbud med blommor från jobbet gjorde gårdagen lite lättare!

 

Mvh trasig morfin-cabin-fever-Gisela. 

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Operation Surgery

Idag var det alltså dags för Operation Surgery – förhoppningsvis starten på slutet av 517 dagar av smärta i vänster fot. 

På grund av min sarkoidos ville de inte söva mig, utan jag fick en spruta i ryggraden istället. Efter en kort stund var jag förlamad från magen och neråt och dessutom ganska väck i huvudet på grund av något lugnande. Men jag var vaken under hela operationen. 

Jag hade blivit halvlovad att få behålla bitarna av hälbenet som de tog ut men tyvärr fick jag inte det. Däremot fick jag ta en bild av eländet – det slog mig verkligen hur stora de är!


En sån märklig känsla, att känna alla händer och verktyg mot kroppen men utan att känna smärta. 

Fem personer klädda som gröna teletubbies höll på med mig under hela operationen. Jag tror att det tog ungefär 50 minuter. 

Vid ett tillfälle var jag borta nog i huvudet att jag vet att jag började svamla något om en cirkus, fråga mig inte varför. 

Efteråt fick jag ligga i en sjukhussäng i post-op-avdelningen och i princip vänta på att förlamningen skulle släppa. Det är en väldigt märklig känsla att känna på sin egen hud och enbart ha känsel i handen – som att jag tog på någon annans kropp.

När bedövningen började släppa kändes det som om jag hade 1000 myror som kröp över hela min hud. Det sista stället som bedövningen kontrollerade var min stackars rumpa. Bedövningen var borta från vänster fot, men jag hade ännu inte ont där villet förvånade mig. (Det har jag tagit tillbaka under kvällen – nu har jag ont.)

Jag hade inte fått äta och knappt dricka något sedan 00:00 och att äntligen få äta mina medhavda rågbrödsmackor med vegansk pastej var gott – koppen med kaffe däremot: fantastisk. 

På post-op låg jag länge nog för att bli enormt jävla rastlös – tyvärr, befarar jag, en försmak för hur jag kommer att känna under de kommade tre veckorna då jag ska vara sjukskriven, hemma och oförmögen/förbjuden att springa runt här hemma. Det är vad jag vanligtvis gör när rastlösheten blir outhärdlig. 
Dagens bästa person är Moa som inte bara är en bra vän, utan också sjuksköterska. Hon kom till mig så fort jag fick åka hem och hon gick till Apoteket för att hämta ut min morfin och extra starka Alvedon. Dessutom insisterade hon på att bandaget som jag fick idag, och ska behålla på dygnet runt i 3 veckor, såg ”jättebra ut”.  Hade jag sett detta själv kan jag nog påstå att jag hade freakat ur:


Jo…

Är trött nu och jag har ganska ont. Foten pulserar och värker som fan. Vart jag mig i världen vänder, jag kryckor har i båda händer. Känner mig klumpig och seg i huvudet. Men jag har blivit väl omhändertagen. 


Moa med Xilo. 

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

517 dagar

517 dagar, 74 veckor. Så lång tid har jag gått med ett brutet hälben, gömt under en stukad fot-diagnos. 

Japp… 

Om en timme ska jag opereras. Därpå tre veckors sjukskrivning och därpå sjukresor till och från jobbet. Kryckor och slalompjäxa (nåt slags bandage i alla fall, inget gips). 


 
Stukade fötter röntgas inte. Men när jag inte blev bra gjorde jag ultraljud och tre olika röntgen. Först i december fick jag beskedet: jo då, den lilla spetsen längst fram på hälbenet vet du, den är av. 

Nu har jag gått så länge med bruten fot att jag kanske aldrig blir helt bra. 

Moment 22. 

Så om en timme blir det alltså ryggbedövning följt av operation och sedan sjukhussäng över dagen för att vänta på att förlamningen ska släppa. Sedan blir det morfin och någon typ av sjukresa hem från UMAS. Sjukhuset som ligger sju minuters promenad från mitt hus.

Den promenaden gör jag snart dit. Den sista utan kryckor på ett ganska bra tag. 

Så lycka till, till mig. Eller ”break a leg” kanske. 

En måste ju liksom bara skratta åt allt det här. Annars tar bara bitterheten över.  

Posted in Gäst hos verkligheten, Livet | Tagged , , , | Leave a comment

”Du brukar ju hjälpa stora manliga författare som jag, för fan!”

Jag har aldrig sett Marcus Birro så kränkt och förolämpad som precis alldeles nyss. Helt otroligt!

Vi var några vänner, alla kvinnor, som höll på med en överraskning till min partner (en av er). Marcus Birro kunde inte över huvud taget acceptera att han inte fick komma in och kolla på vad vi höll på med. Han var helt jävla rasande och försökte med våld ta sig in för att se. 

Sekretessen kring förberedelserna av presenten var stenhårda och gällde alla, men Marcus blev så jävla arg. Han skrek att vi var ”fittmaffia”, ”horor” och att det var ”så jävla typiskt” att en ”känd man som jag hoppas på på det här viset och stängs ute”, eftersom det ”händer hela tiden, alla är emot mig!”.

Han slet nästan skjortan itu och råkade i sin rasande fart (bort från det hemliga rum där vi andra satt med överraskningen) knuffa till en kvinna nedanför en trappa. Båda trillade baklänges ner över ett bord fullt av porslin som gick i tusen bitar. Där låg de båda och Marcus Birro började hojta till någon annan tjej att hon borde hjälpa honom, hon ”brukar ju hjälpa stora manliga författare som jag, för fan!”.

Sedan gick jag därifrån och skakade på huvudet. Samma sak gjorde en reporter från Aftonbladet som genast började skriva på något scoop kring hela grejen. 

Nästan synd att det bara var en dröm.

Posted in Gäst hos verkligheten, På tal om ingenting | Tagged , , , | 1 Comment

Älskade Berlin

”Hej, jag jobbar för Sveriges Radio och ett program som heter Studio Ett, känner du till det?”

”Ja absolut, jag lyssnar på det hela tiden.”

”Åh vad kul, jag älskar att träffa lyssnare! Får jag ställa några frågor till dig om hur du tänker kring det som hänt i Berlin igår?”

”Ja, visst!”

Efteråt: 

”Du har tyskt namn och har bott i Berlin, vilken tur jag hade nu.”

Sänds förmodligen i Studio Ett i eftermiddag.

Under attentatet fanns jag på Skeppsholmen i Stockholm i festligheternas tecken. 

Jag hade kunnat vara där. Det var jag inte. Men det hände ändå i ”min” stad. 

Posted in Gäst hos verkligheten | Tagged , , , , , , | Leave a comment